Källbelagd ljudbok i flera timmar om Varbergs fästning · från urberget och greve Jacobs borg till krigen, statsfängelset och museet. Berättad av Leif Holm.
[pause] Börja med att ställa dig på stranden nedanför fästningen, med Kattegatt framför dig och berget i ryggen. Det du lutar dig mot är inte vilken sten som helst. Det är en klack av urberg, granitisk gnejs, och den är nära en och en halv miljard år gammal. Tänk på den siffran ett ögonblick. När den här klippan stöptes fanns det ännu inget liv på land, inga träd, inga djur, bara hav och bart berg. Allt vi ska tala om i den här berättelsen, varenda kung, fånge och fältherre, ryms i de sista sekunderna av den stenens liv.
Låt mig vara exakt, för geologin tål det. Sveriges geologiska undersökning beskriver fästningsklacken som granitisk gnejs, med inslag av charnockit, en särskild sorts granit som Varbergstrakten har Sveriges största koncentration av. Berggrunden tillhör den svekonorvegiska orogenen, och dess protolit är mellan en komma sju och en komma fyra miljarder år gammal. På själva krönet reser sig klacken drygt tjugofem meter över havet. Runt omkring ligger postglacial sand och flygsand, men här sticker det nakna urberget upp. Det är därför berget finns: en hård häll i ett mjukt landskap.
Men en klippa blir inte ett fäste av sig själv. Det behövs också hav. För ungefär tolvtusen år sedan drog inlandsisen sig tillbaka genom Halland, och när trycket lyfte steg landet. Sedan kom havet igång: under den så kallade Littorinatiden höjdes vattnet åter, meter för meter, innan landet långsamt hävde sig till dagens nivå. Genom hela den dansen, i tusentals år, stod just den här klacken kvar över ytan. Den var aldrig en ö, men den låg alltid vid vattnet, som en högplatå mellan strand och slätt.
SGU:s strandförskjutningsmodell säger samma sak på sitt torra språk. För tusen år sedan nådde havet ända intill den här punkten. Klacken låg alltså i, eller alldeles vid, strandlinjen när borgen en gång restes. Det är hela hemligheten med platsen: en hög, svårklättrad bergkulle, rest direkt ur strandzonen vid inloppet till en naturlig hamn. Den som höll klacken höll överblicken över vattnet. Längre fram skulle människor strida och dö för just den överblicken. Men först var berget bara ett berg, och det hade redan en uppgift.
Långt innan någon mur restes här brann det en eld på krönet. Berget var ett vårdkasberg. En vårdkase var en hög av ved och tjärade spiror, staplad på en höjd vid kusten och tänd när faran kom. När en eld flammade upp på ett berg svarade nästa höjd längre in i landet, och så nästa, i en kedja av lågor som på en enda natt kunde bära ett varsel över hela bygden. Faran kom oftast sjövägen, från samma hav du nyss tittade ut över. Och därför kallades höjden vårdberg, vaktberg. Det är det namnet, vårdberg, som blivit både fästningens och stadens.
Att vakta en kase var ingen lek. Det var en plikt under lag. Den som försummade att vårda eller tända sin kase i rätt stund kunde straffas med böter och fängelse, för en släckt kase kunde betyda en obevakad kust. Kasarna låg i kedjor, var och en inom synhåll från nästa. Ungefär sju kilometer norr om staden ligger än i dag ett berg som heter Gamla Varberg, ett naturreservat, och också det fyllde en gång samma uppgift. Lägg märke till ironin: berget som skulle bli ett fängelse började sin bana med ett straff inskrivet i lagen, för den som lät elden dö.
Och människor fanns här långt före borgen. Bara ett par mil bort har arkeologer hittat stenålderns boplatser, med tusentals bitar slagen flinta, spån och pilspetsar, från en tid då strandlinjen låg högre. Och alldeles intill själva berget växte sedan en medeltida stad fram, Getakärr, stadens första kropp, som vi ska återkomma till. Platsen var med andra ord aldrig tom. När den fredlöse greven en dag kom ridande för att resa sin borg, kom han inte till en ödemark. Han kom till ett berg som redan vaktade, redan varnade, redan bar ett namn.
Så innan vi går vidare, låt oss hålla två saker i minnet. Det första: berget är äldre än allt, en miljardårig häll vid ett hav som kommit och gått. Det andra: redan innan den första stenen lades till en mur hade berget en mening. Det var platsen där man höll vakt, och där man tände elden när faran närmade sig från sjön. Allt som kom sedan, borgen, kanonerna, cellerna, museet, byggdes ovanpå den första uppgiften. Vårdberget vaktade. Och nu ska vi möta den förste mannen som gjorde berget till sitt.
[pause] Vår historia börjar på riktigt med ett mord. År 1286, i Finderup på Jylland, dräps den danske kungen Erik Klipping. Det är en av medeltidens största skandaler, ett kungamord mitt i riket, och följden blir en jakt på de skyldiga som kommer att förändra hela västkusten. För bland dem som pekas ut, anklagas och döms, finns en man som ska bli berget vid Kattegatts förste herre. Hans namn är Jacob Nielsen, greve av norra Halland.
Året efter mordet, 1287, faller domarna. En rad av rikets stormn döms fredlösa för delaktighet i kungamordet. Bland dem finns Peder Porse, av den halländska Porse-ätten, och bland dem finns Jacob Nielsen. Att dömas fredlös var nästan värre än döden. Det betydde att man ställdes utanför lagen, att vem som helst fick döda en utan straff. För en stormn med jord och titlar fanns då bara en utväg: att fly till ett land där den danske kungens arm inte nådde, och att bygga sig ett fäste där man kunde hålla stånd.
Jacob hade allt att förlora. Redan 1283 hade han förlänats norra Halland som grevskap, ett rikt gränsland vid havet. Nu, som fredlös, behövde han ett skydd som den danska kronan inte kunde bryta. Han fann det där man minst väntade: hos grannen i väster. Norges kung Håkon Magnusson tog honom under sina vingar, och plötsligt blev norra Halland något eget. Inte riktigt danskt, inte svenskt, inte norskt, utan en nästan självständig liten stat, styrd av en landsflyktig greve och vänd ut mot Kattegatt.
För att hålla ett land behövs fästen. Jacob lät resa två: Hunehals, längre söderut, och borgen på vårdberget vid Getakärr. Det är den senare vi står vid. Någon gång under tolvhundratalets sista decennier, sannolikt från omkring 1287, började det byggas på klacken. Inte den väldiga bastionfästning vi ser i dag, det dröjer trehundra år, utan något mycket enklare. Först, tror man, bara en kastal, ett befäst torn, och därefter ett stenhus och en stenmur ut mot havet, rest med norska hantverkare och norskt virke.
Vill du veta hur greve Jacobs hus såg ut, så finns det faktiskt kvar. Fästningens äldsta byggnad är den norra slottslängan, och den är byggd av en man som väntade sig fiender. Den hade inga fönster. Ingången låg högt upp, uppe under taket, dit man bara nådde med en stege som kunde dras in. Murarna är på sina ställen två meter tjocka. Det här var inget hem. Det var ett skal att överleva i, byggt av en greve som visste att någon förr eller senare skulle komma för att ta både borgen och hans liv.
Här måste jag stanna vid en motstridig uppgift, för den säger något om hur historia blir till. På en av bastionernas murar sitter en bronsplatta, och på den står att fästningen grundades på elvahundratalet, av ärkebiskop Eskil av Lund. Men de källor vi kan följa pekar på något annat: borgen är greve Jacobs, från slutet av tolvhundratalet. Plattan bär en äldre tradition, en muntlig sanning som stöptes i metall innan forskningen hunnit ifrågasätta den. Jag säger inte att traditionen är värdelös. Jag säger bara: låt dokumenten tala först.
Den lilla utbrytarstaten blev inte långvarig. År 1305 tvingades greven avstå både borgen och norra Halland till den norska kronan. Jacobs äventyr, från kungamord till eget rike vid havet, varade knappt ett par årtionden. Men berget hade nu fått sin andra uppgift. Först hade det vaktat. Nu hade det blivit en maktens plats, en borg som kungar och hertigar skulle vilja äga. Och i de människor som tog över efter Jacob ser vi redan mönstret för allt som kommer: ingen lyckas behålla klippan särskilt länge.
Trådarna från Jacobs tid löper vidare. Porse-ätten, vars Peder Porse dömdes fredlös samtidigt med Jacob, dyker upp igen: Knut Porse blev hövitsman på Varbergs slott och till och med hertig av Halland innan han dog 1330. Och själva borgen gick i förläning till hertiginnan Ingeborg Håkonsdotter och hennes man hertig Erik Magnusson. Deras son skulle komma att tillbringa stora delar av sin regering just här på berget. Han hette Magnus Eriksson, och med honom stiger Varberg in i kungarnas älder.
[pause] När Jacobs lilla rike fallit blev berget i stället något ännu större: en av kungarnas platser. Genom hela tolvhundra- och trettonhundratalet är Varbergs slott inte bara ett fäste, utan ett hov, ett kansli och en kassakista. Här växer en blivande kung upp, här residerar en unionsdrottning, och här byter ett halvt land ägare. Klippan har blivit en av Nordens scener.
Låt mig läsa ur breven, för de bevarar berget i sin egen tid. Det äldsta i samlingen är från 1321, då unge kung Magnus stadfäster en gåva och hertiginnan Ingeborg utfärdar urkunder här. År 1336 befaller Magnus att hela Finnvedens skatter ska föras, med latinets ord, usque ad castrum nostrum wardbyergh, ända till vår borg Varberg. Och 1362 talar samma kung om förnödenheter in castro nostro Wardbergensi, i vår borg Varberg. Lägg märke till stavningen: wardbyergh, Wardberg. Vaktberget lever kvar i själva namnet.
Men en borg är aldrig starkare än den man som håller den. Därför består en stor del av Varbergs medeltid av hövitsmän, och några av dem är värda att möta. En av de tidigaste är Trotte Pedersson av Ekaätten, kung Magnus Erikssons man på slottet, som troligen stupade i ett slag vid Gataskogen 1365. Och just den ätten gömmer en överraskning: en ättling till Trotte, Cecilia Månsdotter, blev mor till Gustav Vasa. Från en hövitsman på Varberg löper alltså en tunn tråd ända fram till själva Vasaätten.
Berget var också en bricka i det stora spelet. År 1369 förband sig hövitsmannen Konrad, eller Cort, Moltke att hålla Varbergs slott åt hansestäderna i sexton år, om någon orätt skulle drabba dem. Brevet är utfärdat i Stralsund och knyter Varberg till uppgörelsen mellan kung Valdemar, det danska rikets rådsherre Henning Podebusk och hansan, samma uppgörelse som ledde till freden i Stralsund 1370. Klippan vid Kattegatt låg alltså i pant hos tyska köpmän, långt borta, som säkerhet i en strid om makten över Östersjön.
Och så kommer drottning Margareta, unionens mäktiga byggare. Från Varberg dirigerade hon 1388 sina styrkor mot sin fiende Albrekt av Mecklenburg, som besegrades vid Åsle i februari 1389. Hennes fogde på berget hette Jep Muus, advocatus Wardbergh, en man som hansan anklagade för sjöröveri. Och hennes mäktige man på slottet, Abraham Brodersson, lånade henne pengar och styrde i hennes namn, innan han till slut halshöggs 1410. Mönstret är sig likt: den som höll Varberg steg högt, och föll ofta hårt.
Att Margareta verkade härifrån är ingen gissning. År 1381 utfärdar hon ett brev på Varbergs slott, där hon överlåter egendomar i enlighet med länsrätten. Unionsdrottningen satt alltså själv vid berget och skrev rikets brev. För en plats som i dag känns som en utkant var Varberg på medeltiden allt annat än perifert. Det låg mitt i maktens väv.
Men ingen enskild händelse på berget väger tyngre än den som gett namn åt en hel fred. År 1343 möts här två kungar, svensken Magnus Eriksson och dansken Valdemar Atterdag, och det som ligger på bordet är inte en by eller ett härad. Det är hela östdanska Skåneland. Lyssna på vad källorna säger att som skrevs under på just den här klippan.
Tre brev från november 1343 bär freden. Den artonde november säljer Valdemar Atterdag till kung Magnus hela Skåne och hela Halland samt Blekinge, Lister och ön Ven, med slott och fästen och alla rättigheter. Den tjugonde november ges skötning, det vill säga laglig överlåtelse, på samma landskap. Och ett tredje brev från samma dag är uttryckligen utfärdat vid Getakärr invid Varbergs slott, och namnger därmed själva medeltidsstaden bredvid borgen. Allt beseglat och förhandlat här på berget.
Tänk efter vad det betyder. Ett halvt östdanskt rike som byter krona, i ett rum på en klippa vid Kattegatt. Bakom affären låg år av strid om Södra Halland, där Knut Porse och hertiginnan Ingeborg en gång haft sitt hertigdöme. Men freden var inte evig. Skåneland gled tillbaka till Danmark, och redan 1360, och sedan 1366, tog Valdemar Atterdag landskapen åter. Det som vanns på berget kunde också förloras på berget. Och nästa gränsstrid skulle föras inte med pennor, utan med en repstege i mörkret.
[pause] Om någon ätt kan sägas äga Varberg under medeltiden, så är det Tott-ätten. I nästan ett helt sekel satt de på berget, far efter son, genom uppror och unionskriser. Andra hövitsmän kom och gick, halshöggs eller stupade. Totterna höll fast. Och i deras tid växer också själva staden, eller rättare sagt städerna, för vid foten av klippan låg inte en stad, utan två.
Den förste store är Axel Pedersson, av ätten Tott. Han tog Varbergs slott omkring 1415 och innehade det största delen av sitt liv. Han var en av drottning Margaretas och kung Erik av Pommerns mest betrodda män, satt sitt sigill på valet av Erik i Kalmar och ledde flotta mot hansan. Han dog på Varbergs slott någon gång mellan november 1446 och januari 1447, och begravdes i Varbergs Gamlebys kyrka. Hans hustru hette Ingeborg Ivarsdotter.
Och just Axel Pedersson visar hur berget överlevde sina kriser, inte genom att aldrig falla, utan genom att böja sig. När Engelbrekts uppror svepte genom riket 1434 gjorde han upp i godo, en dagtingan, och överlämnade Varberg mot halva inkomsten. Bronsplattan på muren minns det ännu, på sitt sätt, och säger att fästningen intogs av Engelbrekt 1436. Det är en sanning med modifikation, men poängen står sig: borgen byttes om makten skiftade, men revs inte.
Efter Axel kom sonen Åke Axelsson. Hans väg över berget var krokig: han förlorade både Varbergs och Falkenbergs län 1469, under broderns strid med kung Kristian den förste, men återfick Varbergs slottslän 1473 och behöll det till sin död 1477. Han var gift med Märta Bengtsdotter av Vinstorpaätten, och deras dotter Ingeborg Åkesdotter blev gift med själve riksföreståndaren Sten Sture den äldre. Tott-blodet löpte alltså vidare in i rikets högsta kretsar.
Totterna satte också spår i bön och i sten. Omkring 1470-talet grundades ett karmeliterkloster, Vor Frue, i Ny Varberg, knutet till Åke Axelssons ätt. Och 1481 finns ett brev där riddaren Erik Åkesson Tott, hövitsman på Varberg, ger gods så att klostret kan hålla en daglig mässa. Tre generationer Tott, från Axel till Åke till Erik, hade då suttit på klippan, och ett kloster bad för deras sälar nere i staden.
Och nu till städerna, för det är en sällsam sak. Vid berget låg den gamla staden Getakärr, också kallad Gamla Varberg, och den nyare Ny Varberg, en bit norrut. Ett brev från 1466 namnger borgmästare för båda på samma gång: Per Stut i Gamla Varberg och Hans Wadde i Ny Varberg, jämte landsdomaren Germund Bengtsson i norra Halland. Det är konkreta namn på medeltida varbergsbor, två städer sida vid sida, medan makten långsamt försköts från den ena till den andra.
Varberg var också en rättens plats. På Varbergs landsting avgjordes mål för hela norra Halland, som 1478 då Germund Bengtsson åhörde vittnesbörd om en kvarnström. Och i breven skymtar vanligt folk: 1498 tillåter kung Hans en man som kallas Jepp Skräddare i Ny Varberg att bruka kronans ödejord, och 1515 finns en präst och altarista, Staffan Gustavsson, i samma stad. Bakom kungar och grevar levde alltså skräddare, präster och borgmästare, med namn vi faktiskt känner.
Ända in i Sturetiden förblev berget en gränsplats. År 1508 samlades svenska rådsherrar i Varberg och skrev till riksföreståndaren Svante Nilsson Sture om bönder från Sunnerbo som inte förmådde utgöra de oxar de lovat, på grund av deras fattigdom och deras nära grannskap till fienden. Fienden var Danmark, och gränsen gick tätt inpå. Det är en påminnelse om att Varberg, hur svenskt det än känns i dag, länge låg på kanten mellan två riken.
Totterna höll berget längre än någon annan, men Halland var fortfarande danskt, och gränsen fortfarande öm. Det som komma skulle lät sig inte avgöras med pergament och sigill. Med femtonhundratalet går vi in i krigens tid, och den första verkligt utförligt skildrade striden om Varbergs slott börjar inte med en armé utanför muren, utan med en ensam fånge på insidan, och ett snöre som firas ner genom ett avträde.
[pause] År 1535 bränner ett inbördeskrig i Danmark. Det kallas grevefejden, en strid om vem som ska bära kronan sedan kung Fredrik dött, och in i den striden går en av periodens märkligaste män. Han är legoknekt, han är äventyrare, och han ska genomföra ett av de djärvaste kuppförsök en nordisk borg någonsin sett. Hans namn är Marcus Meyer, och när vår historia börjar är han fånge på Varbergs slott.
Vem var han då? En tysk legoknekt från Lübeck, en man på den avsatte kung Kristian den andres sida. Han hade till och med dubbats till riddare av Henrik den åttonde av England. År 1534 försökte han värva svensken Svante Sture den yngre mot Gustav Vasa. Men lyckan vände: vid Helsingborg vände Tyge Krabbe kanonerna mot lübeckarna, och Meyer togs till fånga. Han sändes som fånge till Varbergs slott, till slottsherren Truid Ulfstand, en man som lutade åt det svenska hållet och slutit stillestånd med svenskarna.
Men det här var ingen vanlig fånge i en kall cell. Meyer fick röra sig fritt. I februari 1535 reste han till och med under lejd, under fri färd, ända till Läckö för att möta själve Gustav Vasa. Tänk dig det: en fånge som sitter till bords med kungar och förhandlar om rikets framtid. Men medan han log och förhandlade, räknade han också murar och vakter. Och han såg en svaghet som ingen annan såg.
För att ta en borg inifrån behövs medhjälpare, och dem fann Meyer i själva staden. Han konspirerade med Varbergs borgerskap: slottets kaplan Rasmus Kjeldsen, borgmästaren Claus Nielsen och stadens kyrkoherde. Tillsammans planerade de hur man skulle föra in folk i borgen i hemlighet, förbi vakterna, en natt när tillfället var det rätta. Platsen de valde säger något om både listen och tiden de levde i.
Natten mellan den elfte och tolfte mars 1535. På norra slottslängans västra gavel fanns ett avträde, ett dass, som hängde ut över muren. Genom det firade Meyer ner ett snöre. Nere i mörkret band stadens egna män fast en repstege i andra änden, och så drog han upp den. En efter en klättrade tjugoen knektar och tio borgare in i borgen genom hålet för latrinen. [pause] Tänk dig stanken, mörkret, tystnaden, och männen som hasade sig upp för repet en och en.
Nästa morgon, när slottsherren Ulfstand lämnat borgen, slog de till. Bemanningen övermannades. Ulfstands hustru och barn togs till fånga, och de dyrbarheter som riddare deponerat på slottet föll i Meyers händer. På en enda natt hade fången blivit borgens herre. Det är värt att stanna vid: den starkaste muren i Halland togs inte med stormstege mot fasaden, utan med ett snöre genom ett dass. Listen slog stenen.
I femton månader var Marcus Meyer herre på Varbergs slott, och det var ingen mild tid. Hans styre var våldsamt och plundrande. Bland annat lät han ödelägga de sista resterna av Ås kloster, en av traktens äldsta heliga platser. Den som tagit borgen med list höll den med näve. Men en repstege öppnar inga portar mot kanoner, och Truid Ulfstand tänkte inte glömma vad som tagits ifrån honom.
Ulfstand återvände, och den här gången talade inga snören utan kanoner. Från den tjugosjunde maj 1536 besköt han slottet, och det föll. Marcus Meyer togs till fånga och avrättades i Helsingör den sjuttonde juni samma år. Truid Ulfstand blev åter herre på Varbergs slott och förblev det till sin död 1545. Tricket som besegrat muren hade till slut besegrats av elden.
Går du i dag i södra Varberg kan du hitta en gata som heter Markus Meyers väg. Så minns staden sin djärvaste inkräktare, mannen som tog en ointaglig borg genom ett dass och höll den i ett år och ett kvartal. Men Meyers kupp var bara en försmak. Tjugonio år senare skulle Varberg bli den mest omstridda punkten på hela västkusten, och då kom inga repstegar, utan arméer.
[pause] År 1563 bröt det nordiska sjuårskriget ut, och redan första hösten tog danskarna Älvsborg, Sveriges enda port mot västerhavet. Plötsligt var riket avskärt från Kattegatt. Svenskarna behövde en hamn i väster, och blicken föll på Varberg. Under de följande åren blev klippan vid havet den mest omstridda punkten på hela västkusten, stormad, förlorad och återtagen, allt på bara fem år.
Hösten 1565 kom svenskarna ner i Viskans dalgång. Den tjugoåttonde augusti intogs, plundrades och brändes Ny Varberg, som var Skånelands största och viktigaste stad efter Malmö; det norra kyrkskeppet raserades. Därefter, den tionde september, inneslöt svenskarna själva slottet. Den danske slottshövitsmannen Hans Holck erbjöds kapitulation och avböjde. Då inleddes beskjutningen.
Siffrorna i källorna är nästan ofattbara. Första dagens beskjutning: niohundraåttio skott. Andra dagen: trettonhundra. På tredje dagen genomfördes en lyckad stormning, och slottet föll. Charles de Mornay blev ny slottsherre, och hamnen blev svensk örlogshamn. För första gången på två sekler var berget i svenska händer. Men danskarna tänkte inte släppa det utan vidare.
Den danske fältherren Daniel Rantzau ville genast återta slottet, men tvingades bryta upp när en överlägsen svensk här ryckte fram. Han marscherade mot Falkenberg, där en svensk patrull bränt bron över Ätran, och drabbade samman vid vadställena vid byn Axtorna i Köinge socken, ungefär två mil uppströms, den tjugonde oktober 1565. Tack vare överlägset rytteri vann danskarna. Omkring fyratusen man stupade, de ofrälse i massgravar. År 2005 bekräftade Riksantikvarieämbetets slagfältsteam platsen genom arkeologi.
Fyra år gick. Slottet förblev svenskt, men kung Fredrik den andre av Danmark gav inte upp. År 1569 beslöt han om ett nytt försök, och åter var det Daniel Rantzau som ledde. Den danska hären nådde Varberg den tolfte oktober 1569. Den här gången skulle striden få ett slut som ingen kunde ha förutsett, och som gett namn åt en klippa.
Från en klippa söder om slottet, ett högt läge som länge använts för att ställa upp artilleri, inledde danskarna sin beskjutning den elfte november. Det var samma klippa de utnyttjat redan 1565. Svenskarna inne i fästningen besvarade elden, och en stund stod de två sidorna och ösde järn mot varandra över den smala remsa mark som skilde dem.
Och då hände det otroliga. En svensk kanonkula träffade Daniel Rantzau där han stod på klippan, och slet huvudet av honom. [pause] En av Danmarks främsta fältherrar, död på ett ögonblick, av en enda kula. Tänk dig tystnaden som måste ha följt, och skräcken i de danska leden när budet gick: Rantzau är död.
Kung Fredrik den andre tog då själv över befälet över belägringen, och beskjutningen fortsatte. Den svenske befälhavaren Bo Birgersson Grip stupade den fjortonde november, och därefter kapitulerade fästningen mot fritt återtåg. Berget hade åter blivit danskt, men till ett högt pris: en av rikets största krigare låg död på klippan där han rest sina kanoner.
Klippan bär än i dag hans namn: Rantzauklippan. På toppen restes långt senare ett monument över den stupade fältherren, en granitobelisk med hans porträtt i brons. Det avtäcktes den tjugosjätte juni 1938, med företrädare för både det svenska och det danska kungahuset närvarande. På stenen står de latinska orden Diverso tempore diversa fata, skilda öden vid skilda tider. Redan 1861 hade en man huggit in ett kors och namnet Daniel Rantzau vid foten.
Kriget avslutades med freden i Stettin 1570. Den svenske kungen avstod sina anspråk på Skåne, Halland, Blekinge och Gotland, och Halland förblev danskt. På fem år hade Varbergs slott både stormats och återtagits. För den danske kungen blev sensmoralen tydlig: en borg som kunde tas två gånger på ett halvt decennium måste byggas om från grunden. Och just det skulle bli nästa kapitel i bergets historia, det största byggprojektet av dem alla.
[pause] En borg som kan tas två gånger på fem år är ingen riktig borg. Det insåg den danske kungen Kristian den fjärde, och han drog den enda slutsats en kung kunde dra: gör berget ointagligt. Han kallade in en av tidens skickligaste byggmästare, nederländaren Hans van Steenwinckel, och satte igång det största byggprojektet i bergets historia. När det var färdigt skulle Varberg vara ett av Europas modernaste befästningsverk.
Siffrorna tål att upprepas. Arbetet inleddes 1588 och pågick i omkring trettio år. Cirka ettusen bönder arbetade per dag, och totalt beräknas det ha kostat omkring två miljoner dagsverken. Hela borgklippan kläddes in i jord, så att kanonkulor skulle bita i mjuk vall i stället för att splittra sten. Av det berg greve Jacob en gång byggde sin borg på syns i dag mycket litet; det ligger gömt under jord och murverk.
Runt hela klippan restes fem bastioner, och de fick namn som klingar som ur en saga. Medurs heter de Vita munken i nordöst, Grå munken i sydöst, Röda munken i sydväst, Dammbastionen i väster och Smedjebastionen i nordväst. Särskilt starka gjordes de i syd och sydöst, och det av en mycket konkret anledning: det var där, på Rantzauklippan, som fienden ställt sina kanoner 1565. Man byggde mot minnet av förra kriget.
Inne i bastionerna byggdes kasematter, kanonrum i tegel, varifrån man kunde skjuta utmed murarna och slå tillbaka en stormning. Och här finns en detalj som avslöjar byggmästarens skicklighet: kasematterna har ett sinnrikt system av runda öppningar i murarna nära taket, gjorda för att leda bort den giftiga krutröken och själva tryckvågen när kanonen small. Att skjuta i ett slutet stenrum hade annars kunnat döda besättningen lika säkert som fienden.
Och mitt inne i bastionen Grå munken döljer sig fästningens kanske märkligaste rum: Kockenburg. Det är en spiralgång som slingrar sig runt ett djupt schakt, kallat lyktan, hela vägen från bastionens krön ner till grundvalarna. Gången saknar trappsteg, trots sin branta lutning, för den var byggd så att hästar skulle kunna dra kanoner upp och ner ur själva berget. Den påminner om Rundetårn i Köpenhamn, ett underjordiskt mästerverk i tegel.
En tidningsartikel från 1921 beskriver gången för oss, läst direkt ur sidan. Kockenburg består av en av tegel murad valvgång, nära tre meter hög och bred, som slingrar sig kring en murad ljusbrunn från bastionens krön ner till grunden. Genom de här underjordiska gångarna kunde trupper förflytta sig dolt mellan bastionerna. Artikeln nämner också ett ställe som kallades Galgen och en krypta från omkring sjuttonhundratalet. Det är ur sådant verkligt murverk som alla sägner om hemliga gångar sedan växt fram.
Mitt i allt det nya låg fortfarande det äldsta: greve Jacobs fönsterlösa norra länga, fästningens äldsta hus. Den användes som gudstjänstlokal för garnisonen ända fram till 1830. Runt den reste sig sedan nya byggnader: Mellersta valvet från 1612, Karl den elftes stall från 1610-talet, som senare blev tyghus, och en artillerikasern från 1742. Berget blev en hel liten stad i sten, lager på lager av försvar och vardag.
Bygget hann prövas en gång innan det var färdigt. Under Kalmarkriget brände svenskarna Ny Varberg natten till den fjärde februari 1612, och vid Kölleryds hed i Skällinge socken slogs natten mellan den tjugoförsta och tjugoandra februari en dansk styrka under Kristian den fjärde, som tvingades fly till Varberg. Ny Varberg blev så illa skövlat att kungen 1613 beslutade flytta staden till Platsarna, i skydd av fästningen. Det är därifrån dagens Varberg så småningom växt fram.
Fästningsbygget stod färdigt 1618. Och då hände det märkligaste av allt: ingenting. Efter 1618 drogs Varbergs fästning aldrig mer in i någon militär konflikt, och den togs aldrig mer med storm. Muren som kostat två miljoner dagsverken prövades aldrig i strid. Det är därför den kallas muren som aldrig föll, inte för att fienden försökte och misslyckades, utan för att den till slut blev så stark att ingen ens försökte.
Så berget som bytt herrar gång på gång blev till sist ointagligt, just när det slutade vara omstritt. Faran som komma skulle kom inte från någon armé. Den kom från freden själv, och från stenhuggarnas långsamma arbete. Men innan vi når dit ska vi se hur Halland till sist blev svenskt, inte genom en belägring av Varberg, utan genom helt andra krig och freder.
[pause] Här kommer en av historiens finaste ironier. Fästningen som var byggd för att aldrig falla i strid, den föll heller aldrig. I stället bytte den krona genom freder, och besegrades till sist av freden själv. De krig som svepte genom Halland efter 1618 tog aldrig berget. Och när berget ändå blev svenskt, skedde det med pennan, inte med kanonen.
Det avgörande kriget var det torstensonska, 1643 till 1645. Lennart Torstenson föll in genom Jylland, och en svensk sjöseger vid Femern hösten 1644 knäckte den danska flottan. Det hela slutade med freden i Brömsebro den trettonde augusti 1645. Danmark avträdde Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel, och gav Sverige Halland på trettio år som pant, samt tullfrihet i Öresund. Så blev Varbergs fästning svensk: inte genom en belägring, utan genom ett fredsfördrag.
Strax innan freden hann ännu ett litet fäste resas. År 1644 lät en guvernör vid namn Krabbe uppföra en liten skans av fältsten på krönet av en bergklack vid Varberg, ritad på en karta från 1645. Den kallas Krabber skans, och är i dag helt borta, omgjord till park. Det var en av de sista gångerna någon befäste vid Varberg innan klippan för gott bytte flagga.
Brömsebrofreden gav Halland till Sverige bara på trettio år. Det som gjorde landskapet svenskt för gott kom något senare, med Karl den tionde Gustavs danska krig. Striderna låg i södra Halland: danskarna belägrade Laholm, och svenskarna under Per Brahe vann ett slag vid Genevadsbro 1657. Kriget avgjordes av tåget över Bält och avslutades med freden i Roskilde 1658, där Halland blev svenskt för gott.
Och lägg märke till en sak genom alla dessa krig: Varbergs fästning själv drogs aldrig in i striderna. Under skånska kriget stöddes det sista slaget på halländsk mark vid Fyllebro, söder om Halmstad, den sjuttonde augusti 1676, där Karl den elfte och Rutger von Ascheberg besegrade danskarna. Efter slaget gick svenskarna i försvarsställning bakom Viskan vid Åskloster, nära Varberg. Men fästningen på berget stod hela tiden utanför elden, redan svensk och ostridd.
Här måste jag avfärda en sägen, för den dyker upp gång på gång. En tidning från 1900 påstod att Varbergs fästning belägrades år 1659. Men ingen samtida källa känner till någon sådan belägring, och fästningen var redan svensk sedan 1645. Med all sannolikhet är 1659 en hopblandning med de berömda belägringarna 1565 och 1569. Efter 1618 blev berget aldrig mer belägrat. Det är värt att säga rakt ut, för en god historia är inte detsamma som en sann.
Så om ingen armé kunde ta berget, vad var det då som till sist besegrade den ointagliga fästningen? Svaret är freden, och tiden. Efter 1618 levde berget vidare som garnison och förråd, men dess dag som vapen var förbi. Den tjugofjärde juni 1830 ströks Varbergs fästning officiellt ur rikets försvar genom ett kungligt brev. Krigarberget hade blivit överflödigt.
Det fanns till och med planer på att spränga fästningen, men de stoppades av Varbergs borgerskap. År 1838 kallade byggmästaren Brunius den en ruin. Och staden började bryta sten ur fästningen till sina hamnkajer, tills hela den yttre skalmuren försvann. Mellan 1851 och 1882 använde firman Kullgrens Enka straffångar i stenbrottet på berget, och granit från Varberg gick till både Lunds och Viborgs domkyrkor. Berget som en gång vaktat kusten blev nu råmaterial.
År 1880 gjorde konstnären Anna Palm ett bildtryck som hon kallade Sista kanonen i Varberg. Titeln säger allt: detta var slutet på berget som försvarsverk. Men en klippa som vaktat i sju sekler låter sig inte släckas så lätt. Redan medan stenhuggarna bröt loss murarna hade berget fått en ny och mörkare uppgift. Det hade blivit ett fängelse, och bakom dess granit satt nu rikets svåraste män.
[pause] Medan stenhuggarna bröt loss murarna fick berget en ny uppgift, och den var mörkare än allt som gått före. År 1848 blev Varbergs fästning ett statligt straffängelse. Krigsmaskinen blev en bur. Kasematter där kanoner en gång stått byggdes om till fånghålor, och berget som rest sig för att hålla fiender ute fylldes nu i stället av män som riket ville hålla inne.
Men fångarna fanns på berget redan innan dess. En insänd artikel 1837 skildrade förhållandena vid Norra Hallands länshäkte på den före detta fästningen i de mörkaste färger. Enligt insändaren var fängelset palissaderat på ena sidan men helt öppet på den andra; när länsvaktmästaren var borta kunde föremål som lämpade sig för flykt smugglas in, och obehöriga kunde tala genom fönstren med rum där ibland tolv till tjugo grova brottslingar hölls. Detta var påståenden i en debatt, inte verifierade sakförhållanden, men de målar en bild.
Med 1848 blev det allvar. Kasematterna byggdes om till stora gemensamma fånghålor, och nedanför Mellersta valvet restes ett modernt kronohäkte, färdigt 1852, med en egen cell för varje fånge. Det var en ny tids tänkande: i stället för att tränga ihop grova brottslingar i samma rum skulle var och en sitta för sig. Men de gamla fångvalven fanns kvar, och berget rymde både det gamla och det nya sättet att spärra in en människa.
Vi har ett ögonvittne. En gammal vaktkonstapel vid namn Ferm har lämnat sina minnen, återgivna i Göteborgs aftonblad 1924. Det var år 1848 som Varbergs fästning blev straffängelse, och fyra år därefter kom Ferm dit som vaktkonstapel för att bevaka livstidsfångar. Under hans tjänstgöring fanns omkring fyrahundra fångar på fästningen. Kommendanten var på den tiden tillika fängelsets direktör, och den förste hette Gustaf Wilhelm Gyllenhammar.
Och nu kommer det som gör Varberg särskilt: hit kom bara livstidsfångar. Det här var platsen där riket förvarade sina dömda för livet. Vid ingången till 1878 fanns tvåhundrasextiotvå livstidsfångar inom muren. År 1880 räknade en besökare tvåhundrasjutton. Tänk dig det: hundratals män, alla dömda att aldrig komma ut, samlade på en enda klippa vid havet.
Fångvårdsstatistiken för 1878 berättar vilka de var. Bland de kvarvarande livstidsfångarna var dussintals dömda för mord, många för rån, och många för förnyad stöld. Av de tolv som tillkom under året var fem dömda för mord, två för rån och sju för förnyad stöld. Varberg var alltså ingen anstalt för småförseelser. Det var rikets förvaringsplats för de allra grovsta brottslingarna, eller för dem som lagen behandlade som de grovsta.
Fångarna hade till och med en egen församling. Varbergs straffängelseförsamling bildades 1848 och upplöstes 1880, med egna kyrkoböcker för de intagna. Den som föddes in i straff och den som dog i straff fördes in i sin egen liggare. På själva berget bedrevs också arbete: fångslojd, och stenbrottet där fångarna bröt den granit som gick till domkyrkor. Berget livnärde sig alltså på sina egna fångars händer.
Det var ingen mild plats. År 1854 anklagade en livstidsfånge vid namn Johan Långström den förste vaktkonstapeln, en man som hette Bruno, för misshandel. Ärendet nådde ända upp i fångvårdsstyrelsens protokoll den tionde oktober 1854, sedan Aftonbladet tagit upp fallet. Bakom granitmurarna doldes alltså inte bara brott, utan också övergrepp mot dem som redan satt där.
Och hur länge kunde en människa hålla ut? Ett folkminne från Bohuslän berättar om en mördare som kallades Janne, som efter sin dom satt i tur och ordning i Karlskrona, sedan i Varberg, och sist på Långholmen. Släktingarna lämnade in nådeansökningar gång på gång, men kung Oscar avslog dem. Först efter tjugosju och ett halvt år blev han fri. Varberg var en station på en sådan livslång väg genom rikets fängelser.
Själva straffängelset avvecklades omkring 1880 till 1881, och livstidsfångarna fördes till Landskrona och Karlskrona. Men berget slutade inte vara fängelse för det; cellfängelset fortsatte i mindre skala ända in på nittonhundratalet. Och innan vi lämnar fångarnas berg måste vi se dem i ögonen, för till skillnad från så många andra ödens människor finns de här faktiskt kvar. Deras ansikten bevaras än i dag, monterade på frigivningssedlar i Riksarkivet.
[pause] År 1861 gjorde någon på berget en ovanlig sak. Man satte ihop ett album, och titeln lyder: Photografiskt Album för år 1861 öfver fångar förvarade å Warbergs fästning. Ansikten på livstidsfångar, fångade av kameran. Två av dem är namngivna: fånge nummer etthundranio, Kjellberg, en man dömd för fjärde resans stöld och känd rymmare; och fånge nummer etthundrasextioåtta, Pettersson, som av fångarna på fästningen kallades Wargen.
Och det finns mer än albumet. I Riksarkivet förvaras handlingarna Frigivna straffarbetsfångar, och för Varberg finns nittiofyra av dem. Varje sedel är en tryckt Beskrifning med fångens monterade fotografi, ett signalement, brottet och domen, undertecknad av fängelsedirektören på Warbergs Slott. Det är en sällsynt sak: vanligt folks ansikten från artonhundratalet, bevarade för att de en gång bröt mot lagen.
Läser man tillräckligt många av dem träder ett mönster fram som är svårt att förlåta. De flesta av de här livstidsfångarna var inte mördare. De var tjuvar. Fjärde, femte, sjätte resans stöld, om och om igen, och straffet blev livstids straffarbete. Ett samhälle som spärrade in män för alltid för att de stulit, gång på gång. Bakom varje siffra i statistiken finns ett sådant ansikte.
Och sedlarna bär en rad till, i själva rubriken: varje mans tidigare yrke. Förre Sjömannen, står det. Förre Dragonen. Förre Torparen. Förre Drängen. Hederliga leverbröd, en gång. Se på dem här: en sjöman, en dragon, en torpare, en dräng. Män som börjat sina liv vid åror, hästar och jord, och slutat dem som nummer i en fångrulle.
Låt mig presentera några av dem vid namn. Johan Niklas Beckman, född i Visby 1813, förre sjömannen, dömd för fjärde resans stöld. Han frigavs 1877, efter ett helt liv bakom muren, med trettiofem öre i fickan. På sedeln står tre ärr i pannan och att vänstra handens tumme är borta. Trettiofem öre, för ett helt liv. Det är en summa som gör ont att säga högt.
Ola Gren, förre dragonen från Svensköp, satt på livstid för dråp och frigavs 1876 med tolv kronor och åttioåtta öre. Och Johan Andersson Gök, förre drängen, dömd för fjärde resans stöld, var blind på vänstra ögat, koppärrig och bruten av åldern när han frigavs 1880. Kropparna är märkta lika djupt som handlingarna: ett blint öga, en saknad tumme, ärr efter koppor. Berget lämnade spår i köttet.
Det finns ett svart skämt i rullorna också, i själva namnen. Adolf Glad, den glade, från Ystad, satt på livstid sedan 1853 och frigavs efter tjugosex år. Nils Peter Johansson Nöjd, den nöjde, dömd för femte resans stöld. Namnen hånar liven. Man kan nästan höra hur fångkonstaplarna ropade upp dem på borggården: Glad, Nöjd, fram i ledet.
Och så åldrarna. Jan Jansson Westergren, född 1804, var den äldste, och frigavs 1876 vid två och sjuttio års ålder med tjugo kronor. Den yngste i hela Varbergsregistret var Linus Johansson Freding, född 1865 i Asige här i Halland, inne för tredje resans stöld. Från en yngling till en gammal man höll samma granit dem alla. Flera var lokala hallänningar, från Dagsås och Asige, fångar i sin egen hembygd.
Men alla var inte småtjuvar. Några brott var av det grova slaget. Johannes Jonsson Sandblad, förre torparen, satt för mord och frigavs en nyårsafton 1876 efter tjugo år. Peter Andreas Bo, förre soldaten, var dömd för våldtäkt på sin egen dotter. Och Anders Larsson Damm hölls inspärrad i omkring trettiotre år. Muren rymde det värsta och det sorgligaste sida vid sida.
Och däri ligger Varbergsfängelsets sällsamma nåd. De flesta av historiens fattiga och dömda försvinner utan ett ansikte. Men de här männen fotograferades, och deras bilder, undertecknade av direktör Bogren på Warbergs Slott, finns kvar i arkivet. Trettiofem öre och ett fotografi: det var vad ett liv på berget lämnade efter sig. Men två av de intagna lämnade mer än så efter sig. De lämnade legender.
[pause] Men alla på berget var inte trasiga tjuvar med trettiofem öre i fickan. Några kom dit med titlar, med fina kläder, och några till och med med berömmelse. Några lämnade fängelset med tusentals kronor, och en av dem fick gå fritt ut i staden på sitt hedersord. På samma klippa fanns alltså två helt olika fängelser, och vilket du hamnade i avgjordes av vem du var.
Den sällsammaste av dem alla var greven som inte var någon greve. Alfred Robert Cronhjelm föddes i Paris 1840, son till en fransk adelsman, men växte upp i en lögn. Hans mormor hade letat upp en utfattig ättling till den verkliga grevliga ätten Cronhjelm, ordnat ett giftermål och inför prästen låtit förklara pojken som grevens son. Så blev ett oäkta barn år 1847 upptaget i Riddarhusets rullor som greve. Men 1865, drucken och förtvivlad, sköt han sin egen mormor rakt i ansiktet sedan hon hånat honom. Svea hovrätt dömde honom till livstids straffarbete. Ingen nåd. Och så hamnade en man med grevenamn på samma berg som dragoner och drängar.
Hans historia var så osannolik att tidningarna gjorde roman av den. År 1907 återberättade Dagens Nyheter hela förloppet under rubriken Cronhjelmska tragedien, en spännande roman ur verkligheten, med hans porträtt intill. Greven som inte var greve, mordet på sin egen mormor, livstidsdomen. Det var en av de mest omtalade brottslingarna på hela berget, och hans ansikte trycktes i tidningen ännu fyrtio år efter dådet.
Och nu kommer kontrasten som säger allt om den gamla fångvården. Cronhjelms frigivningssedel, nummer sjuhundranittiofem, finns kvar. Den visar att han frigavs 1878 med tvåtusen sjutton kronor i handen. Minns du sjömannen Beckman, som lämnade samma berg med trettiofem öre? Den falske greven gick ut med tvåtusen sjutton kronor. Samma fängelse, samma mur, men två världar.
Men sagan om greven slutar inte vid fästningsporten. Enligt Dagens Nyheter reste Cronhjelm efter frigivningen över till Amerika, där han levde som en kringdrivande lös tramp under namnet Axelsson. Den tjugoförsta maj 1902 dog han, sextiotvå år gammal, utfattig på ett fattighus nära Filadelfia, av lunginflammation. Eftersom ingen hämtade kroppen gick den enligt amerikansk lag till ett anatomiskt institut. Greven som aldrig var greve fick till sist inte ens en grav att vila i.
Den mest berömde av fästningens fina fångar kom dock ett helt sekel tidigare, och han var ingen bluff. Carl Fredrik Pechlin, frihetstidens främsta intrigmakare, en gammal general och politisk ränksmidare. Historien pekar ut honom som hjärnan bakom sammansvärjningen som mördade kung Gustav den tredje på operamaskeraden 1792. När kungen sköts föll misstankarna snabbt på den gamle räven.
Men Pechlin erkände aldrig. Och därför dömdes han inte i vanlig ordning, utan att sitta fängslad på bekännelse, det vill säga tills han erkände, vilket i praktiken blev till hans död. Han fördes till Varbergs fästning, och här dog han 1796, utan att någonsin ha sagt ett ord. Mannen bakom kungamordet slutade sina dagar bakom granitmurarna på vårt berg vid havet.
Och här ser vi orättvisan i den gamla fångvården alldeles tydligt. En resenär skrev i Bohusläningen 1880 om hur han gick in genom det höga valvet och fann rummen där Pechlin suttit på bekännelse. Den gamle generalen hade nämligen tillåtits gå fritt ut i staden på sitt hedersord. En gång, missnöjd med att Varbergsborna visat ringaktning för hans höga person, gick han tidigt ner på torget och köpte upp rubb och stubb av alla böndernas matvaror. Staden fick svälta en hel vecka tills stadsborna ödmjukade sig. Medan livstidsfångarna bröt sten i stenbrottet kunde den förnäme fången alltså svälta ut en hel stad på sitt hedersord.
Pechlins minne levde kvar längre än han själv. År 1892 berättades hur generalen blivit en folksägen i Varberg, och hur förbannelsen Din förbannade Pechlin fortfarande hördes i staden, långt efter hans död. Berget behöll sina spöken. Två fängelser på en klippa, alltså: tjuven med trettiofem öre och generalen på hedersord. Men ingen dag på berget blev mörkare än en marsdag 1858, då en kvinna från trakten fördes ut för att mista sitt huvud innanför porten.
[pause] Den mörkaste dagen på berget ligger inte långt borta i medeltiden. Den ligger en marsmorgon 1858. Den tjugosjätte mars det året skulle en dödsdom verkställas innanför fästningens port. Den dömda var en kvinna från trakten, en hustru vid namn Johanna Berndtsdotter. Det här är en sann historia, och jag tänker berätta den så som källorna berättar den, utan att skona och utan att pynta.
Johanna Berndtsdotter var född den femtonde januari 1814 i Hjörne, i Veddige socken här i Halland. Hon var alltså fyrtiofyra år. Hennes brott var mord genom förgiftning. Den nionde april 1856 hade hon med arsenik förgiftat sin egen svärmoder, Helena Bengtsdotter. För det dömdes hon att halshuggas. Jag vill inte göra henne till något annat än hon var: en människa som tagit en annan människas liv, och som nu själv skulle mista sitt.
Men innan hon dog bad Johanna om en enda barmhärtighet. Hon ansökte om nåd, inte för att slippa undan, utan för att få dö på ett annat sätt. Hon bad att få avrättas antingen på en annan domsagas avrättningsplats, eller utom synhåll inne på själva Varbergs fästning, av hänsyn till sina närstående. Hon ville inte att hennes egna, som bodde här i trakten, skulle behöva se det, eller att en offentlig avrättningsplats nära hemmet skulle bli platsen för hennes död.
Och till en del lyssnade man. Avrättningen förlades inte till en öppen galgbacke utanför staden, utan innanför fästningens murar. Det var så långt myndigheterna gick henne till mötes. Men en dödsdom år 1858 var ännu ett offentligt skådespel, och att den flyttades in bakom murarna betydde inte att den blev privat. Vad som sedan hände har vi svart på vitt, i en tidningsnotis från Varberg dagen efter.
Notisen lyder, nästan ordagrant: I går vid pass klockan halv tolv gick dödsdomen över hustrun Johanna Berndtsdotter i fullbordan. Avrättningen försiggick inom fästningsvallarna, strax innanför stora porten, i närvaro av en hel mängd åskådare. Tänk dig den meningen. Hon hade bett att få dö utom synhåll, och ändå stod en hel mängd människor och såg på, strax innanför samma port där soldater vaktat i sju sekler.
Tidningen berättar vidare. Soldaterna, som hörde till bevakningen, bildade spetsgård, en fyrkant av män runt själva platsen. De övriga fångarna på fästningen var under tiden inlåsta i sina logement. Allt var ordnat, kontrollerat, bevakat. Johanna fick alltså sin önskan uppfylld bara till hälften: ja, det skedde innanför murarna, men nej, det skedde inte utom synhåll. Mängden trängde sig in alldeles innanför porten.
Och här vänder notisen n< tonen, nästan försiktigt. Den dömda, skriver tidningen, syntes vara väl beredd på sin hädanfärd och gick döden lugnt till mötes. Vad hon än hade gjort, så mötte Johanna Berndtsdotter sin sista morgon med lugn. Skarprättaren var Magnus Ferm från Göteborg, som detta enda år 1858 reste runt och verkställde dödsdomar i hela västra Sverige. Johanna var en av dem.
Detta var en av de sista avrättningarna på fästningen, och bland de sista i hela Halland. Bilan föll strax innanför den stora porten, på samma plats där vakter en gång hållit fienden ute. Berget som rymt kungar, grevar och livstidsfångar hade nu också sett en kvinna från Veddige dö för att hon förgiftat sin svärmor. Men den allra äldste fången på berget hade ännu inte kommit. Han låg och väntade ute i en mosse, och skulle inte dyka upp på åttio år till.
[pause] Den äldste fången på berget begått aldrig något brott. Han var i stället offret för ett. Och han väntade i sjuhundra år ute i en mosse innan någon hittade honom, och sedan ytterligare ett halvt sekel innan han fick tillbaka sitt ansikte. Det här är berättelsen om Bockstensmannen, ett medeltida mord som löstes långt efter att alla inblandade själva blivit till stoft.
Det började en midsommardag, den tjugoandra juni 1936. En elvaårig pojke som hette Thure Johansson harvade torvmossen intill föräldrarnas gård i Rolfstorps socken, omkring tjugofem kilometer öster om Varberg. Plötsligt drog harven med sig några tygtrasor ur mossen. Pojken hämtade sin far. Det de hade hittat var inte trasor, utan en man som legat i mossen i över sexhundra år.
Först kom den lokala polisen, men man insåg snart att här fanns inget färskt brott att utreda. Då tillkallades museiintendenten Albert Sandklef från Varbergs museum, som från den tjugofjärde juni ledde utgrävningen. Och mossen hade gjort något nästan ofattbart. Syrorna i torven hade bevarat mannen så att han inte helt förmultnat. Skelettet låg kvar, håret satt kvar, och inne i kroppen fanns till och med hjärnan bevarad.
Mossen hade också färgat honom. Ämnena i torven hade gett håret en kopparröd ton och skelettet en brunaktig patina. Håret var tio till fjorton centimeter långt, en frisyr som var högsta mode mitt på trettonhundratalet. Experterna har besökt honom i årtionden: han var hundrasjuttioen centimeter lång, högerhänt, spenslig och inte van vid hårt kroppsarbete, men spår på lårbenet visar att han ridit en del. Hur gammal han var när han dog tvistar man ännu om, någonstans mellan tjugofem och fyrtio år.
Och så kläderna. Mossen hade räddat hela hans dräkt, och det är därför han är världsberömd. Bockstensmannens dräkt är Europas enda fullständigt bevarade medeltida mansdräkt. Den består av fyra ylleplagg: en kjortel, en struthätta, en mantel och två hosor, ett slags långa strumpor som man bar i stället för byxor på medeltiden. Till fyndet hör också ett par skor, två bälten och fotlappar. Ingen annanstans i Europa finns en hel medeltida mans garderob bevarad på detta sätt.
Dräkthistorikern Eva Andersson har studerat kläderna och jämfört dem med skriftliga källor och bilder från trettonhundratalet. Hennes slutsats är att detaljerna stämmer med dåtidens europeiska mode, och att Bockstensmannen därför tillhörde samhällets övre skikt. Men inte allra högst upp: kungar och adelsmän hade kläder av importerat, finare tyg. Och eftersom plaggen var ofodrade och tunna dog han troligen vår eller höst, inte mitt i vintern. Tygtrasorna i mossen berättar alltså både vem han var och när han dog.
Men nu kommer det mörka. Bockstensmannen dog inte en fridfull död. Han blev sannolikt mördad, och sedan gjorde någon något med hans kropp som berättar att hans mördare var rädda för honom även efter döden. För han låg inte bara nedlagd i mossen. Han låg fastnaglad i den.
Tre pålar hade drivits genom hans överkropp. Den ena, en ekpåle rakt genom hjärtat, är ännu helt bevarad; av de två andra, av björk, finns bara rester. Och här blir det riktigt talande. Ekpålen var ursprungligen en del av en gårds takkonstruktion, ett så kallat ryggaträ som höll halmen på plats uppe på taknocken. Den som pålade Bockstensmannen hade alltså med sig pålen från en gård i närheten. Det pekar mot att han dödades av bönder från trakten runt mossen.
Varför påla en död man? På grund av en gammal folktro. En ekpåle genom hjärtat skulle hindra den döde från att gå igen, från att resa sig som en gengångare och ta hämnd på sina baneman. Bockstensmannens mördare var alltså rädda för hans spöke. Kirurgen Claes Lauritzen har undersökt kraniet och rekonstruerat själva döden: först ett slag mot underkäken, sedan ett vid högra örat, och sist ett dödande slag mot bakhuvudet. Det sista slaget, säger han, delade skallen.
Så vem var han? Ingen vet säkert, men historikern Pablo Wiking-Faria vid Hallands museum tror att Bockstensmannen var en tjänsteman hos någon högt uppsatt person, någon gång vid mitten av trettonhundratalet. Hans spensliga kropp tyder på en ganska hög ställning, och trakten beboddes av bönder, så han var nog bara på besök. Halland var då ett oroligt landskap där man stred om både jord och makt. Kanske var han utsänd för att ta upp skatt eller beslagta böndernas jord, och kanske var det just därför han dödades.
I vår egen tid fick han till sist tillbaka sitt ansikte. Sedan kraniet lagats av läkare byggde dockmakaren Oscar Nilsson, samma man som format ansikten åt Vasamuseet, upp Bockstensmannens drag på nytt. Och där möts de två: den okände mannen som mördades vid en mosse omkring år trettonhundrasextio, och Varbergs fästning, dit han fördes 1937 och där han än i dag vilar på museet, med dräkt och allt. Berget som vaktat kungar och grevar vaktar nu också en sjuhundraårig mördad människa. Och det leder oss till sista kapitlet: berget som museum, och berget i dag.
[pause] Berget hade varit fästning, fängelse och avrättningsplats. Men under nittonhundratalet blev det till sist något mildare: ett museum, ett vandrarhem, en plats dit folk kommer för nöjes skull. I det här sista kapitlet ska vi se hur krigarberget blev ett av Hallands käraste utflyktsmål, och vi ska stanna vid en liten knapp i en monter, en knapp med en orimligt stor legend.
Hallands kulturhistoriska museum, ursprungligen Varbergs museum, grundades 1916. Det höll till en början till i Mellersta valvet, men flyttade 1925 in i slottets norra länga. Här finns Bockstensmannen, och här finns också, i en glasmonter, en liten mässingsknapp som kallas kulknappen. Få föremål i hela Sverige bär en så stor saga på sina små axlar, för den sägs ha dödat en kung.
Kulknappen är enligt sägnen den knapp som användes som kula för att skjuta kung Karl den tolfte till döds vid belägringen av Fredriksten 1718. Berättelsen lyder så här: en soldat vid namn Nordenstierna ska ha sett kungen träffas, och gick fram för att plocka upp kulan som gått rakt genom kungens huvud. Och då fann han att kulan inte var en vanlig kula alls, utan en omgjord knapp från en av Karl den tolftes många uniformer.
Varför skulle en kung skjutas med sin egen knapp? Jo, på Karl den tolftes tid trodde många att kungen var skyddad av gudomliga krafter och därför bara kunde dödas med något som var hans eget. En vanlig kula skulle studsa, men en knapp från hans egen rock, omgjuten till en kula, skulle bita. Så lyder folktron, och den säger mer om hur man såg på Karl den tolfte än om hur han faktiskt dog.
Och knappen får en egen ödesdiger historia. Nordenstierna sägs ha tagit hem kulknappen till sin gård Deragård i Västergötland. Men efter en tid började han frukta att en förbannelse vilade över den, och kastade den därför i ett grustag. Där låg den tills den av en ren slump återfanns år 1924 av en smedmästare, och 1932 hamnade den till sist här på Hallands museum. En kunglig kula, en förbannelse, ett grustag och en slumpvis upphittning, tvåhundra år efter skottet.
Men håller det vid en närmare granskning? Det var Albert Sandklef, samme man som grävde fram Bockstensmannen, som lanserade kulknappsteorin på fyrtiotalet. Han försökte rentav bevisa knappens äkthet genom att föra den genom kulhålet i Karl den tolftes hatt. År 2002 gjorde forskaren Marie Allen i Uppsala en DNA-undersökning, men den lyckades bara delvis. Profilen delas av ungefär en på hundra svenskar, och det finns DNA från flera personer på knappen. Som bevis är det alltså mycket svagt. Kulknappen är en underbar saga, inte ett bevisat faktum.
Medan sagorna samlades i montrarna mjuknade själva berget. När fängelset avvecklades blev Varberg en badort, en kurstad vid havet med kallbadhus och societetspark. Och fästningens vallgrav fylldes inte längre av soldater, utan av midsommarfester. På ett foto från 1907 dansar folk kring en majstång i den då torrlagda vallgraven, kvinnor i vitt med parasoller, just där kanoner en gång pekat ut mot fienden.
Fängelset tog dock inte slut på en gång. Straffängelset avvecklades 1881, men cellfängelset vid Smedjebastionen fortsatte att användas för rannsakningsfångar och som transporthäkte. De allra sista fångarna fördes härifrån till Halmstad den trettionde juni 1931. Då hade berget varit fängelse i över åttio år, och i någon mening ända sedan medeltiden. Efter 1931 stod cellerna tomma. Men inte för alltid, som vi snart ska höra.
Och så kommer vi till det märkligaste av allt. På förmiddagen den tjugoförsta februari 1974 hände något som ingen armé hade lyckats med på sju sekler. Den sexton meter höga fästningsmuren mellan bastionerna Vita munken och Grå munken, på bergets östra sida, rasade rakt ner i vallgraven. Muren som aldrig föll, föll till slut.
Men det var ingen fiende som fällde den. Utredningen efter raset visade att muren var instabil, för att murbruket från reparationerna på tjugotalet innehöll för mycket cement. Tänk på det: fästningen som ingen kanon kunde knäcka, besegrades till sist av dåligt murbruk. Muren byggdes upp igen, och berget reste sig på nytt, som det alltid har gjort.
Och där finns den i dag. Det gamla cellfängelset gjordes 1976 om till vandrarhem, så i dag kan du faktiskt sova i en av de gamla fängelsecellerna, på samma berg där livstidsfångarna en gång satt. Du kan gå genom greve Jacobs port, äta på en restaurang som vätter mot havet, och stå framför Bockstensmannens stilla ansikte. Krigarberget har blivit en plats för liv.
Sju sekler. Berget som en gång var en naken gnejsklack ur havet blev en fredlös greves tillflykt, ett stjärnfort som ingen armé kunde ta, ett fängelse för rikets livstidsfångar, en avrättningsplats, och till sist ett museum vid vattnet. Kungar, grevar, tjuvar, en general, en mördad man ur en mosse, och en kvinna från Veddige, alla har de passerat över samma sten. Och berget står kvar, på sin vårdklack vid Kattegatt, och vaktar fortfarande havet. Tack för att du följde med oss hela vägen upp på vårdberget.