Källbelagd dokumentär om Varbergs fästning: borgen på vårdberget, de dansk-svenska krigen, fängelseepoken med Pechlin och den falske greven Cronhjelm, och museet med Bockstensmannen.
[pause] Allt börjar med en klippa. En knöl av urberg vid Kattegatt, nära en och en halv miljard år gammal, som reser sig rakt ur strandkanten. I tusen år har havet stått vid dess fot. Här, på det man kallade vardberget, brann en gång vårdkasen, signaleldens berg, tänd för att varna bygden när faran kom sjövägen.
leif: Ett vaktberg blir ett namn. Vardberg. Varberg. [pause] Men vem reser en borg på en signaleld?
margareta: En man på flykt. Greve Jacob Nielsen av norra Halland. När den danske kungen Erik Klipping mördades i Finderup vintern 1286, dömdes Jacob fredlös för delaktighet.
Med norske kungens beskydd reste Jacob sin borg på berget, någon gång kring 1287. I ett par årtionden blev norra Halland nästan ett eget litet rike, vänt mot havet, med klippan som sitt hjärta.
margareta: Var ändå noga här. Bronsplattan på muren påstår att fästningen grundades på elvahundratalet, av ärkebiskop Eskil.
leif: [laughs] Och vad är egentligen sant?
margareta: Plattan är äldre än forskningen. Det är Jacobs borg, från slutet av tolvhundratalet, som källorna bär.
I trehundra år var klippan en bricka i ett spel mellan tre kronor. Dansk, norsk och svensk. Den som höll borgen vid Varberg höll nyckeln till hela norra Halland.
leif: Och en gång satt hela Skåneland på spel just här. Berätta om freden i Varberg.
margareta: November 1343. På Varbergs slott avstod den danske kungen Valdemar Atterdag Skåne, Halland, Blekinge och ön Ven till kung Magnus och Sveriges krona. Köpebrevet skrevs under på borgen.
leif: [pause] Ett halvt land som byter ägare i ett enda rum.
Kungarna bodde här. I ett brev från 1362 talar Magnus Eriksson om förnödenheter, in castro nostro Wardbergensi, i vår borg Varberg. Borgen var inte bara försvar. Den var hov, kansli och kassakista.
margareta: Men en borg är bara så trogen som sin hövitsman. 1369 lovade Cort Moltke att hålla Varberg åt hansestäderna i sexton år, som pant i stormakternas spel.
leif: Och sedan kom Tott-ätten.
margareta: Generation efter generation. Axel Pedersson dog på slottet, sönerna ärvde det. I ett halvt sekel var Varberg deras maktbas.
Härifrån styrde drottning Margareta sina trupper till segern vid Åsle, 1389. Och hennes mäktige man Abraham Brodersson, herre på Varberg, slutade på stupstocken 1410. En klippa alla ville äga, och ingen kunde behålla.
Femtonhundratrettiofem. Mitt i ett danskt inbördeskrig sitter en fånge på Varbergs slott. Marcus Meyer, tysk legoknekt från Lübeck, en gång dubbad till riddare av Henrik den åttonde själv. Slottsherren Truid Ulfstand håller honom fången, men låter honom röra sig fritt.
leif: Och Meyer ser en svaghet som ingen annan ser.
margareta: Avträdet. På norra längans västra gavel firade han ner ett snöre genom dasset, natten mellan elfte och tolfte mars. I andra änden band stadens egna män fast en repstege.
leif: [whisper] En repstege. Genom latrinen.
Tjugoen knektar och tio borgare klev in genom hålet i muren. När Ulfstand nästa morgon hade lämnat slottet övermannades vakten. På en enda natt hade en fånge blivit borgens herre.
margareta: I femton månader styrde Meyer med våld. Han lät ödelägga de sista resterna av Ås kloster.
leif: Men en repstege öppnar inga portar mot kanoner.
I maj 1536 återvände Truid Ulfstand och lät kanonerna tala. Slottet föll. Marcus Meyer halshöggs i Helsingör samma sommar. Tricket som slog muren höll inte mot elden.
I det nordiska sjuårskriget blev Varberg den mest omåstridda punkten på hela västkusten. Hösten 1565 slöt svenskarna en ring kring slottet. Första dagens beskjutning: niohundraåttio skott. Andra dagen: trettonhundra. På tredje dagen stormades borgen, och svensken Charles de Mornay blev ny slottsherre.
leif: Men danskarna tänkte ta tillbaka det.
margareta: Genast. Daniel Rantzau marscherade mot Varberg, men tvingades bryta upp när en överlägsen svensk här närmade sig. De drabbade samman vid Axtorna, tjugonde oktober 1565. Omkring fyratusen man stupade.
Fyra år senare kom Rantzau tillbaka. Från klippan söder om slottet, den som idag bär hans namn, inledde danskarna sin beskjutning den elfte november 1569. Svenskarna besvarade elden.
Och då hände det otroliga. En svensk kanonkula slet huvudet av Daniel Rantzau där han stod på klippan. [pause] Kung Fredrik den andre tog själv över befälet.
margareta: Den svenske befälhavaren Bo Birgersson Grip stupade den fjortonde november. Då kapitulerade fästningen, mot fritt återtåg.
leif: På klippan står ännu Rantzaus minnessten. Inskriften lyder: skilda öden vid skilda tider.
Efter alla belägringar drog den danske kungen Kristian den fjärde en slutsats: gör berget ointängligt. Han kallade in den nederländske byggmästaren Hans van Steenwinckel. Arbetet inleddes 1588 och pågick i trettio år. Tusen bönder om dagen, två miljoner dagsverken. Hela borgklippan kläddes in i jord.
leif: Fem bastioner, runt hela klippan. Och de hade namn.
margareta: Vita munken, Grå munken, Röda munken, Dammbastionen och Smedjebastionen. Söderut, mot Rantzauklippan, gjordes muren särskilt stark, där fienden en gång ställt sina kanoner.
Inne i bastionerna byggdes kasematter, kanonrum i tegel, med sinnrika öppningar för att leda bort krutröken. I Grå munken slingrar sig Kockenburg, en spiralgång utan ett enda trappsteg, där hästar kunde dra kanonerna upp ur själva beräget.
Fästningsbygget stod färdigt 1618. Och därefter hände det märkliga: muren föll aldrig. Aldrig mer togs den med storm. När Halland blev svenskt genom freden i Brömsebro 1645, var det med pennan, inte med kanonen.
leif: Så vad besegrade till slut den ointängliga fästningen?
margareta: Freden. 1830 ströks den ur rikets försvar. Staden bröt sten ur dess yttermur till sina hamnkajer, tills hela skalmuren var borta.
leif: [pause] Det som ingen armé kunde ta, det tog stenhuggarna.
1848 bytte berget uppgift. Krigsmaskinen blev statligt straffängelse. Kasematter där kanoner en gång stått byggdes om till fånghålor, och nedanför Mellersta valvet restes ett kronöhäkte med en egen cell för varje fånge. Hit kom rikets livstidsfångar.
leif: Hur många satt här?
margareta: På vaktkonstapeln Ferms tid, från början av 1850-talet, omkring fyrahundra man. År 1880 räknade en besökare tvåhundrasjutton, och endast livstidsfångar släpptes in genom porten.
Och vi vet hur de såg ut. I ett fotografiskt album från 1861, och i Riksarkivets frigivningssedlar, finns ansiktena bevarade. Varje sedel bär ett monterat fotografi, ett signalement, ett brott och en dom.
Se på ansiktena. En sjöman. En dragon. En gammal man blind på ena ögat. De flesta hade gjort samma sak: stulit, om och om igen. Fjärde, femte, sjätte resans stöld, och straffet blev livstid. Sjömannen Beckman frigavs med trettiofem öre i fickan.
Inte alla var småtjuvar. Här fanns dråpare, en våldtäktsman, och Johannes Jonsson Sandblad, dömd för mord, frigiven en nyårsafton efter tjugo år. Men muren rymde mest trötta, märkta män, längst borta från sina hem.
Fästningen blev också platsen där riket gömde undan sin obekväma elit. Här dog 1796 Carl Fredrik Pechlin, frihetstidens främsta intrigmakare, med all sannolikhet hjärnan bakom mordet på Gustav den tredje. Han dömdes att sitta på bekännelse, till sin död.
leif: Och Pechlins fångenskap, hur såg den ut?
margareta: Mild, säger sägnen. Han kunde röra sig fritt på stadens gator. Länge efter hans död var 'din förbannade Pechlin' ett stående skällsord i Varberg.
leif: [laughs] Ett namn som blev en svättja.
Men ingen fånge bär en sällsammare historia än greven som inte var någon greve. Alfred Robert Cronhjelm, född i Paris, upptagen i en grevlig ätt som barn. År 1865 dräpte han sin egen mormor, efter hennes förebråelser. Svea hovrätt dömde honom till livstid. Ingen nåd.
margareta: Efter tretton år bakom muren frigavs han, och försvann till Amerika under namnet Alfred Axelsen.
leif: Och där?
margareta: Där dog han, kringvandrande, i ett fattighus. Några år senare sökte advokater honom som möjlig arvinge, när den grevliga ätten dött ut. [pause] För sent.
leif: Men inte alla berättelser slutar i mörker. Berätta om Österberg.
margareta: Olof Österberg, mästartjuven som ingen mur kunde hålla. Han smiddes i järn, men skakade av sig fjättrarna och römde ändå. Folk höll av honom: han gav åt dem som ingenting hade.
leif: Han försvarade sig med ett enda ord. Jag stjäl inte, jag medlar.
margareta: Och i staden sa man till slut, varje gång en fånge römt: nu har Österberg römt igen.
Den mörkaste dagen ligger inte långt borta i medeltiden. I april 1858 verkställdes en av fästningens sista avrättningar, inne innanför Stora porten. Johanna Berndtsdotter, som förgiftat sin svärmor, halshöggs inför en stor mängd åskådare.
Hon hade bett om en enda sak: att få dö utom synhåll för sina närmaste. Soldaterna bildade spetsgård, fångarna låstes in i sina logement. Hon gick, skrev tidningen, döden lugnt till mötes.
leif: När tystnade fängelset?
margareta: Den trettionde juni 1931 marscherade de sista fångarna ut, mot Halmstad. Då hade berget vaktat, krigat och fängslat i över sexhundra år.
Men en ny vaktare hade redan flyttat in. 1916 grundades museet på fästningen. Här vilar Bockstensmannen, en medeltida man bevarad av myren, pålad genom hjärtat, med håret och dräkten i behåll efter mer än sexhundra år.
leif: Och den där knappen, som alla pratar om?
margareta: Kulknappen, som enligt sägnen stöptes om till kulan som dödade Karl den tolfte. [pause] Men det är just en sägen. Bevisen håller inte.
1974 rasade en bit av den återuppbyggda muren ned i vallgraven, besegrad till sist av sitt eget murbruk. Men klippan står kvar. Skyddad som byggnadsminne, med havet vid sin fot, vaktar fästningen fortfarande sin strand. [pause] Precis som den gjort sedan en man på flykt först reste sin borg här.