Källbelagd platshistoria om Stora Wäsby säteri i Hammarby socken, Upplands Väsby: den uråldriga jorden, den De Geerska herrgården och de hundratals människor som arbetade där.
Allt börjar i berget. [pause] Under Wäsby ligger granit, nästan två miljarder år gammal. [pause] En gång täckte havet den här marken. När landet steg ur Östersjön slog de första människorna sig ner på stranden. Öster om gården ligger deras gravfält än, omkring hundrafyrtio högar och stensättningar från järnåldern.
[pause] Men mellan järnåldern och herrgården ligger en annan tid. [pause] Vikingatiden. Här vid vattnen norr om Mälaren levde ett folk som handlade vida omkring. Silver kom österifrån, ända från kalifatets städer.
[pause] År artonhundratjugosju hittade en piga på gården något som glittrade i jorden. [pause] Arabiska silvermynt, tusen år gamla. Ordet spred sig, och traktens barn började gräva i åkern.
[pause] De fann minst fyrahundrafyrtiosex mynt. [pause] Många var sönderklippta, för det var silvret som räknades, inte själva myntet. Och många smältes ner. På den tiden såg man inte på fornfynd som vi gör i dag.
[pause] Långt senare kom arkeologerna tillbaka. År tvåtusenåtta tömde de åkern på de sista mynten, och fann också delar av vikingatida kvinnospännen. [pause] Det var en av de största vikingaskatter som hittats i Mälardalen.
Wäsby är känt sedan trettonhundratalet. [pause] På medeltiden var det en sätesgård för Väsbyätten, riddare och väpnare. År fjortonhundrafyrtiosju ärvdes gården av Sten Petersson, riddare och hövitsman på Stockholm. [pause] I kyrkan tvärs över vägen hänger än de gamla ätternas vapen.
På sextonhundratalet tillhörde Wäsby ätten Kurck. [pause] År sextonhundrasextioåtta sålde Knut Kurck gården till brukspatron Emanuel De Geer på Lövsta. [pause] Det blev början på en ägarlängd som ännu inte tagit slut.
De Geer af Leufsta var en av Sveriges stora bruks- och företagarsläkter. [pause] När de tog över Wäsby satte de sin prägel på allt. Till och med deras namnchiffer glänste i förgyllning på grindarna.
Vid sextonhundratalets slut anlades en fransk barockpark, med Nicodemus Tessin den yngre. [pause] På sjuttonhundratalet restes stenslottet, ritat av Carl Hårleman och fullbordat av Jean Eric Rehn. [pause] Carl Gustaf Tessin såg det och skrev i sin dagbok: den fagraste gård i hela Sverige.
Allt var ordnat. [pause] Den långa allén, parterrerna, hagarna. En hel värld, ritad för att ses och beundras.
Tvärs över landsvägen låg Hammarby kyrka. [pause] Predikstolen därinne skänktes av Charles de Geer, sextonhundranittiosex. Familjen var inte bara ägare. De var sockenens patroner.
Men en gård är inte bara sina ägare. [pause] Slå upp husförhörslängden. Överst står friherre Louis de Geer med sin familj. Och under dem, på exakt samma blad, alla de andra. Pigan, drängen, smeden, trädgårdsmästaren.
Gården var ett företag i sig. [pause] I trädgården rådde mästaren Erik Vilhelm Brusell i över tjugo år. Under honom gick unga trädgårdselever i lära. Wäsby var inte bara en park. Det var en skola.
[gentle] Johan Per Alenius var stalldräng. I trettioett år skötte han hästarna på Wäsby. [pause] Artonhundraåttiosex belönades han av djurskyddsföreningen med femton kronor, för sin trogna omsorg om gårdens hästar.
[gentle] När Alenius gick bort fick hans änka bo kvar på gården. [pause] Så var det ofta. Den som tjänat länge fick stanna, också när krafterna tröt. Gården bar sina egna.
Vid artonhundratalets slut bodde ingen De Geer på själva gården. Den arrenderades. [pause] Arrendatorn hette Bror Munck, husarlöjtnant, gift med Ebba de Geer. En resande kallade trakten en trakt för målare och poeter.
[pause] Sommaren artonhundraåttionio kom prins Oscar Bernadotte till Wäsby. Han kom med tåget från Stockholm, för att gästa sin svåger löjtnant Munck. [pause] Herrgården hade kungligt umgänge.
[pause] Men landskapet var inte längre allas. Nittonhundratvå lät Munck länsstyrelsen förbjuda var och en att gå in i parken utan hans tillåtelse. [pause] Vid vite av tio kronor.
[pause] Banan tog sina offer. [pause] Nittonhundrasju hittade en banvakt en lemlästad man i Stora Väsby skog. Tåget hade gått över honom. Det var Per Alfred Westin, som rymt från hospitalet i Uppsala.
[sad] Nittonhundratjugosex skulle Helena Telgstedt hem från Stockholm med tåget. [pause] Vid Väsby station hann hon inte över spåren. Hon blev överkörd av loket och fyra vagnar, och dog samma natt. [pause] Hennes man var slöjdare på Stora Väsby.
[pause] Nittonhundratjugoett flyttade general Munck från orten. [pause] På auktionen vid Stora-Wäsby såldes hästar, vagnar, kreatur och möbler. Ett helt hushåll skingrades. Kvar blev mannen själv, som ett signerat porträtt.
[pause] Nu ägdes gården av ingenjören John Scharp. [pause] Sommaren nittonhundratjugofem nådde lantarbetarstrejken Stora Väsby. Tio man strejkade, två var kvar i arbetet. [pause] Arbetarna höll inne mjölken, mot att djuren sköttes. Hundra man tågade dit till stöd. [pause] Namnen i husförhörslängden hade fått en röst.
[gentle] Tiden gick vidare. Statarna försvann till slut, och de gamla herrarna med. [pause] Men marken består. Än i dag är Wäsby fyrahundrafyrtionio hektar jord och skog, brukade av samma ätt som tog över för trehundrafemtio år sedan. [pause] Stora Wäsby. Jorden minns dem alla.