Två röster samtalar om Getterön vid Varberg: ön som var en ö till 1936, de försvunna städerna, torpen, vraken och människorna som bodde där.
leif: Margareta, idag tar jag med dig till en plats jag verkligen tycker om. En låg, grön udde strax utanför Varberg. Måsar, tång i luften, och fästningen som en grå skugga tvärs över viken. Getterön.
margareta: Jag anar vart du vill, Leif. Och jag måste genast rätta dig på en punkt.
leif: [laughs] Redan? Vi har knappt börjat.
margareta: Du sa udde. Men ända till 1936 var Getterön ingen udde. Det var en riktig ö.
leif: Och det är ju det fina i kråksången. Sundet mellan ön och fastlandet var så grunt att man vid lågvatten kunde köra över det med häst och vagn.
margareta: Först när det sundet fylldes igen, 1936, blev ön fast land. Så det du kallar en udde är egentligen en ö som någon limmat fast vid Halland.
leif: [laughs] En ö som ljuger om sig själv. Och under den lilla lögnen ligger tre tusen år: gravar, en försvunnen stad, tjugofem torp, vrak, båtbyggare, ett krig —
margareta: — och en folkräkning från 1880 som jag tänker att vi ska ägna en rejäl stund åt. Men ta det från början, Leif. Vad stod här innan det fanns en enda människa?
leif: Berget. Charnockit, miljärder år gammalt, ett land som långsamt stigit ur havet. Så låt oss börja där — och sedan tar vi oss ända fram till fåglarna.
leif: Du sa att vi skulle börja i berget. Så låt mig fråga rakt ut, för det här fascinerar mig: hur gammalt är egentligen Getterön?
margareta: Berggrunden räknas i miljärder år. Den västra delen är charnockit, den röda Hallands landskapssten. Men själva ön, som vi känner den, är geologiskt ung — landet har stigit ur havet ända sedan inlandsisen smälte.
leif: Så för ett par tusen år sedan låg den här udden i stort sett under vattenytan?
margareta: Åt det hållet pekar strandförskjutningen. Det som i dag är torr mark och betesäng var en gång havsbotten. Getterön är, geologiskt sett, ett ungt land som just klivit upp ur Kattegatt.
leif: Och ändå hann människan dit tidigt. Det är det jag älskar — gå ut på Stora Näs, och du står framför gravar från bronsåldern.
margareta: Fem gravrösen, fyra av dem på Stora Näs. Det största omkring tre meter högt, trettio meter i tvärmått. Plus tre stensättningar. Byggda på öns högsta mark — där de syntes från sjön.
leif: Tänk på det. För tre tusen år sedan bärde någon sten för sten dit upp för att begrava en de höll av — och lade graven så att de sjöfarande skulle se den.
margareta: Redan då var Getterön en plats man såg utifrån. Och det, om något, är öns röda tråd: den har alltid betraktats från havet, från staden, från fästningen.
leif: Och frågan vi ska följa är vad den var inifrån. För dem som faktiskt bodde där. Så — över till den försvunna staden.
leif: Här är en sak jag älskar med Getterön: ställer du dig på östra stranden och ser in mot land, så tittar du rakt mot en stad som inte längre finns.
margareta: Du menar Getakärr. Varbergs medeltida föregångare. Den nämns i en handling 1343 som villa Getakir, och borgare finns belagda redan 1309. Under 1400-talet föll namnet ur bruk och blev Varberg.
leif: Och Getterön låg mitt i det gamla hamnlandskapet. Det fanns en farled norr om ön — en segelled som senare grundades igen. En topografisk skiss i Falkenbergs Tidning 1885 minns den än.
margareta: Men det är kyrkan som är huvudnumret. Getakärrs kyrka byggdes troligen i slutet av 1200-talet, av gråsten. Den användes till 1578, då Fredrik II befallde folket att flytta.
leif: Och sedan?
margareta: Ett tjugotal år senare revs kyrkan — och stenen kördes till bygget av Varbergs fästning. När Albert Sandklef grävde ut ruinen 1937 fann han omkring tre hundra gravlagda under golvet, och nära tusen mynt.
leif: Vänta — så fästningen är delvis byggd av en riven kyrka? Och det stannar inte där, för den åt ju Getteröns skog också. Det finns en skön sägen om det.
margareta: Upptecknad 1928. Ön var en gång täckt av ekskog så tät att ekorrarna kunde hoppa från träd till träd — tills träden höggs till fästningen. En epistel från 1925 talar om upp till femtonhundra fällda ekar.
leif: Så Varbergs fästning är i praktiken byggd av en död stad och en kal ö. [pause] Går du på vallarna i dag går du på Getteröns gamla skog.
leif: Innan vi lämnar medeltiden — det finns en historia om Getterön och två kungar som jag inte kan låta bli.
margareta: Jag vet vilken du menar. Och jag ser redan på dig att du vill att den ska vara sann.
leif: [laughs] Berätta den ändå.
margareta: Traditionen säger att en dansk och en norsk kung möttes på Getterön 1293 för att sluta fred. Och att mötet sprack — de skildes som ovänner.
leif: [excited] Ett kungamöte, på den här lilla ön! Och de gick därifrån som fiender. Det är ju en hel film.
margareta: Det är en fin historia. Det är också sägen. Jag har inget samtida brev som styrker den. Så vi berättar den som tradition — inte som faktum.
leif: Och där har du skillnaden mellan oss två i ett nötskal. Jag vill stå på platsen och känna kungarna; du vill se brevet.
margareta: Och när brevet saknas säger jag det rakt ut. Men det fina med Getterön, Leif, är att vi inte behöver hitta på. Den belagda historien är märklig nog — vilket nästa kapitel bevisar.
leif: Nu till människorna. Men först en sak som låg över hela deras liv: Getterön ägdes inte av dem som bodde på den.
margareta: Ön löd under Lindhovs kungsgård — en gård byggd på platsen för staden Ny-Varberg, sedan den bränts 1612. Fram till 1723 var Lindhov boställe för överstelöjtnanter, och gavs sedan som evighetsarrende till en landshövdingesläkt.
leif: Och det är här det blir mänskligt. Kronan ägde ön, men brukanderätten hade getts bort till officerare. När öborna ville köpa loss sina torp måste man spåra upp arvingarna till längesedan döda överstelöjtnanter.
margareta: De flesta gick med på att sälja. En sa nej. [pause] Sådant är arkivens vardag — hela öns framtid kunde hänga på en envis arvinge.
leif: Hur många bodde där ute, Margareta? När vi tittar in i stugorna?
margareta: Folkräkningen 1880 räknar etthundrafyrtioen personer på Getterön. Tjugosex hushåll. Och varje hushåll är infört under samma ortrad: Getterön här under Lindhoffs Kungsgård.
leif: Etthundrafyrtioen. På en sån liten ö. Vilka var de?
margareta: Tjugotvå torphem, en undantagsman, ett par inhyseshushåll. Omkring sextio barn. Drängar och pigor. Och en enda sjöman. Fyra av torpen hölls av änkor — kvinnor som blivit ensamma men fortfarande drog plogen och slog höet.
leif: Det är något särskilt med det. En fattig ö, och fyra gårdar drivna av änkor.
margareta: På Getterön var änkan ingen bifigur. Hon var husbonde. Och en av dem — en änka på torp nummer tjugo — ska vi titta närmare på. För hennes söner är hela öns historia i ett enda hushåll.
leif: Etthundrafyrtioen människor. Jag vill verkligen förstå hur det var att leva där. Vad gjorde de om dagarna, Margareta?
margareta: Folkräkningen ger oss yrkena. Torpare och torparänkor som bröt jorden. Drängar och pigor som tjänade i hushållen. Inhyses — sådana som bodde inneboende utan egen mark. Och en undantagsman, en gammal bonde som lämnat över gården mot försörjning.
leif: Och bara en enda sjöman? På en ö?
margareta: På den raden, ja. Fisket var nog mer en bisyssla 1880 än ett registrerat yrke. Det är en av de saker registret inte alltid fångar — vad folk faktiskt gjorde vid sidan om plogen.
leif: Och allt det här på en ö där varje begravning, varje doktorsbesök, varje säck mjöl måste fraktas över ett sund.
margareta: Det är lätt att glömma. Att bo på Getterön var att bo på andra sidan vattnet. Det präglade allt — och det är därför branden 1905, som vi kommer till, blev ett sådant drama.
leif: Du nämnde en man längst ut, vid nummer nitton.
margareta: Patrik Bernhard Svensson. Fiskare, ogift, ensamstående, inflyttad från Onsala. Håll honom i minnet — han dyker upp igen, på ett sätt du inte väntar dig.
margareta: Innan vi går in på torp tjugo måste jag säga en sak som låter tråkig men räddar en från att göra bort sig. På Getterön återkommer samma namn ständigt: Andersson, Eliasson, Bengtsson, Larsson.
leif: Och det är inte för att alla är släkt?
margareta: Tvärtom. Det är patronymikon. En son till Anders blir Andersson; en son till Elias blir Eliasson. Två personer med samma efternamn behöver inte vara det minsta släkt. Släktskap bevisas av hushållet — vilka som bor tillsammans — aldrig av namnet.
leif: Okej. Så vem bor på torp tjugo?
margareta: En änka, Anna Lena Larsdotter, född 1826. Mannen Elias är redan död. Hon håller torpet med fyra söner: Nils, Karl, Sven Anton och Oskar. Och att de är bröder vet vi inte för att de heter Eliasson — utan för att censuserna visar dem bo med samma mor, årtionde efter årtionde.
leif: Det är vacker metod. Men nu måste du berätta drunkningshistorien, för den får mig att skratta varje gång — på ett mörkt sätt.
margareta: [pause] 1900 stod det i tidningen att en femtioåttaårig fiskare, Patrik Berndt Svensson från Getterön, drunknat. Ogift. Och på ön bodde mycket riktigt en Patrik Bernhard Svensson, fiskare, ogift, inflyttad från Onsala. Namn, ålder, yrke, ö — allt stämde.
leif: Så där har vi honom. Stackars Patrik.
margareta: Det är precis vad man vill säga. Men folkräkningen 1910 visar Patrik Bernhard Svensson, född 1842, fortfarande i livet — fiskare, vid Getterön nummer nitton. Tio år efter sin egen drunkning.
leif: [laughs] Han överlevde sin egen dödsruna.
margareta: Den drunknade var en annan man. På en ö full av Svenssöner tog notisen fel. Men kronans böcker minns vem som var vem — och det, Leif, är poängen med hela mitt yrke.
leif: Vi pratade om de fyra bröderna på torp tjugo. Men jag fastnar för modern, Anna Lena. Berätta om henne.
margareta: Anna Lena Larsdotter, född 1826. Änka tidigt — mannen Elias död innan det första korset sätts i registret. Och hon håller torpet ensam, med fyra pojkar, på en ö där allt går via vatten.
leif: Och hon klarade det.
margareta: Hon syns sista gången i folkräkningen 1910, då åttiofyra år gammal. Hon överlevde sin man med mer än trettio år, och fick se sönerna bli vuxna män.
leif: Får jag vara djävulens advokat ett ögonblick? Hur vet du att de fyra är hennes söner — och inte fyra slumpvisa Eliassöner som råkar bo nära?
margareta: [laughs] Bra fråga — och precis rätt fråga. Svaret är samboende över tid. Folkräkning efter folkräkning visar samma fyra män i samma hushåll, med samma mor, årtionde efter årtionde. Det är inte namnet som binder dem. Det är taket de delar.
leif: Och det är därför du blir så irriterad när någon säger: de hette likadant, alltså var de släkt.
margareta: Det är min yrkesmässiga mardröm. På Getterön fanns flera Eliasson-familjer. Att slå ihop dem på namnet är så man bygger ett falskt släktträd. Hushållet är sanningen — och det var just därför jag kunde genomskåda drunkningen.
leif: Getterön hade två herrar, Margareta. Kungsgården på land — och havet runtom. Och havet tog ut sin avgift i människoliv. Botten därute är full av vrak.
margareta: Riksantikvarieämbetet har registrerat en mängd fartygslämningar i Getteröfjorden. En bär till och med eget namn: Getterövraket. Och ett av skeppsbrotten kan vi följa i protokollet — barkskeppet Lydia.
leif: Berätta.
margareta: Januari 1887. Lydia lastade 448 ton kol i West Hartlepool och styrde mot Varberg. I tjocka och strömsättning gick hon på grund vid Getterön. Bogserångaren Drogden kom för att dra henne loss, men misslyckades — hon var för svårt skadad. Kaptenen avgav sjöförklaring inför rådhusrätten.
leif: Och ön själv gäckade räddarna. Det fanns ju en brand också, 1905, där samma sak hände — vattnet kom emellan.
margareta: Ett torp brann, och Varbergs brandkår kunde inte köra. De fick ro över medan manskap vadade vid sundet. En av roddarna skrev ner det för Norra Hallands Tidning.
leif: Men här kommer det jag verkligen vill avsluta med. För havet gav också tillbaka. Annandag jul 1920.
margareta: Fyra pojkar från Apelvikens sanatorium gav sig ut i en lånad eka och troddes drunknade. Hela Varberg sörjde. Tills de vid halv elva på kvällen anmälde sig levande — en Getteröfiskare hade hittat dem på ett rev, tagit hem dem och rott dem i land.
leif: Och tidningen skrev aldrig ut hans namn. [pause] På Getterön var det ingen hjältedat. Det var bara sådant man gjorde.
leif: Vi pratade om Lydia. Men hon var inte ensam där nere på botten, eller hur?
margareta: Långt ifrån. Registret är fullt av fartygs- och båtlämningar i fjorden. Och tidningarna minns äldre strandningar — vid ett rev som kallades Färnöt, utanför ön, omtalat ännu på 1800-talet av Getteröns äldsta.
leif: Och det var inte bara sommarstormar. Det fanns vinterdramer också.
margareta: En februarinatt 1880 drev en fiskebåt ut och fastnade i drivisen utanför ön. Folk stod på land och såg det hända, hjälplösa, medan nödrop hördes i mörkret. Först fram på morgonen lyckades man, med folk från Getterön, bärga den nordväst om ön.
leif: Tänk att leva så. Ringd av vrak, med havet som granne på alla sidor.
margareta: Det formade människorna. Man lärde sig sjön, man lärde sig läsa is och ström. Och man lärde sig att en grannes båt som drev kunde betyda att man själv satte ut i mörkret.
leif: Vilket för oss tillbaka till de fyra pojkarna 1920.
margareta: Och till kärnan i den historien: fiskaren som rodde ut och hämtade hem dem gjorde inget märkvärdigt — i sin egen värld. Det var bara vad havet krävde av den som bodde vid det.
leif: Nu måste vi tillbaka till änkan Anna Lenas söner. För de gjorde något oväntat med sina liv.
margareta: De byggde båtar. Och inte i det tysta. Göteborgs Aftonblad skrev 1902 om de, citat, flinke och självlärde bröderna Eliassons båtbyggerier ute å Getterön — två skeppsbyggare med var sitt varv på östra sidan, i full sysselsättning året om.
leif: Självlärda. Utan annan skola än ögat och handen. Och de byggde båtar beställda längs hela västkusten — en av dem byggde till och med om Varbergs tulljakt.
margareta: Och se vad som händer med dem. Folkräkningen 1930: Nils, Karl och Oskar sitter fortfarande tillsammans på Getterön. Men under yrkesraden står inte längre torpare. Det står hemmansägare.
leif: [excited] Där har du det! Från en änkas arrendetorp till ägare av sin egen mark. Det är hela öns historia i ett enda hushåll.
margareta: Och samtidigt förvandlades ön runt dem. Från 1912 började man skeppa badgäster ut med Getteröbåtarna.
leif: En fattig fiskarö som blir kurort på några somrar. Det måste ha varit en omvälvning för de gamla torparna.
margareta: 1925 invigdes Sundhs serveringspaviljong vid fjärde vik. Varbergsposten skrev att gästerna fördes ut med båten Ingeborg, och att matsalen rymde ett hundratal. Samma hällar där torparna slog hö — nu fulla av stadsbor i randiga morgonrockar.
leif: De självlärda bröderna Eliasson — jag vill veta mer. Var det bara de fyra på torp tjugo som byggde båtar?
margareta: Här blir det intressant, och lite knepigt. Tidningarna namnger flera Eliasson-båtbyggare på Getterön kring sekelskiftet — en Anton, en Johan. 1906 såldes en lotskutter till båtbyggaren Johan Eliasson från ön.
leif: Så det fanns mer än ett varv, mer än en familj?
margareta: Sannolikt. Och därför måste man vara försiktig. 'Bröderna Eliasson' i artikeln 1902 är förmodligen två av våra män från torp tjugo — men flera Eliasson-hushåll byggde båtar. Vem som höll vilket varv kan jag inte slå fast med säkerhet.
leif: Det finns ju en berömd Karl Eliasson kopplad till Getteröbåtarna — han som ska ha startat badbåtarna 1912.
margareta: Och där måste jag bromsa dig igen. Han kallas ofta 'fiskaren Karl Eliasson'. Men i folkräkningarna är vår Karl Eliasson, född 1857, jordbruksarbetare — inte fiskare. På fotot från 1941 kallas han 'f. båtbyggaren'. Och bland fiskarna finns en yngre Karl Eliasson, född 1881.
leif: Så vi vet inte säkert vilken Karl som startade badbåtarna.
margareta: Vi vet att familjen byggde båtar. Vi vet inte säkert vilken Karl som ror badgästerna. Och jag vägrar gissa. Det är skillnaden mellan en bra historia och en sann.
leif: [laughs] Du förstör alla mina favoritlegender, Margareta.
margareta: Jag räddar dig från att upprepa dem. Men det vi vet — att torparsöner blev hemmansägare och kända båtbyggare — är gott nog.
leif: Och samtidigt som bröderna timrade skutor förvandlades ön till badort. Det måste ha varit en kulturkrock.
margareta: Tänk dig kontrasten. Vid östra stranden står båtbyggarna och timrar. Vid vikarna på södra sidan ligger stadens folk och solar i randiga morgonrockar.
leif: Och konstnärerna kom — Varbergskolan.
margareta: Nils Kreuger målade 'Aftonrodnad över Getterön' redan 1908. Samma klippor som torparna slog hö på blev motiv för en av landets främsta målare.
leif: Och badbåtarna gjorde ön till en folkfest. Lass på lass av stadsbor, sommar efter sommar.
margareta: 1925 invigdes Sundhs paviljong vid fjärde vik. Och här finns en pikant detalj. I invigningstalen uttrycktes en oro — att Getterön skulle få behålla sin självständighet och inte falla för, som det stod, rovgiriga grannars erövringslust.
leif: [laughs] Så de festade och grälade om vem som ägde ön på samma gång?
margareta: Och den striden — om Getterön skulle höra till Lindberg eller Varberg — avgjordes inte förrän 1941. Vilket för oss till slutet på hela historien.
leif: Och så till sist, Margareta — frågan vi började med. Vem ägde marken under öbornas fötter? På 1900-talet fick den äntligen ett svar.
margareta: 1918 köpte Varbergs stad hela Getterön. Och 1936 fylldes sundet igen — den dagen upphörde ön att vara en ö. Nyårsafton 1941 firades inkorporeringen med Varberg.
leif: Och det finns ett foto från den kvällen. Inte av tomma klippor — av människor, namngivna: hemmansägare, fiskare, muraren Alfred Antonsson, och f. båtbyggaren Karl Eliasson.
margareta: Folk som en gång skrevs in som någons arrendatorer stod nu där som öns egna. Fast övergången var inte självklar.
leif: Hur menar du?
margareta: Ön fördes över från Lindbergs till Varbergs församling 1941 och 1942 — trots öbornas protester. Efter sekler under Lindberg var det inte gjort i en handvändning att bli stadsbo.
leif: Men innan vi avslutar, Margareta — vi kan inte hoppa över kriget. För då blev ön något helt annat än en badö.
margareta: Under andra världskriget stängdes Getterön av krigsmakten. Vakter, passersedlar — öborna behövde särskilt tillstånd för att röra sig på sin egen ö.
leif: Varför just Getterön?
margareta: Läget. Ön, med sin flygplats och öppna kust, sågs som en plats där man kunde hindra en tysk landstigning. Svenska plan tvingades nödlanda där flera gånger.
leif: Och så den där majkvällen 1945.
margareta: Den 4 maj 1945, bara dagar före freden, nödlandade ett brittiskt De Havilland Mosquito på Getterön. Spanaren omkom. Piloten skadades svårt.
leif: Tre dagar senare var kriget i Europa slut. [pause] Det är något nästan outhärdligt med det. Att omkomma på en svensk badö, dagar före freden.
margareta: Och där är registrets gåva och dess sorg på samma gång. Även den anonyme spanaren får, åtminstone, en plats i Getteröns historia.
leif: Och idag? Vad är Getterön nu?
margareta: Naturreservat. En av norra Europas främsta fågellokaler, Natura 2000 och Ramsar. Tärnor och skärfläckor över exakt den mark där torparna slog sitt hö.
leif: Grav, skog, torp, varv, bad, krig, reservat. Ön byter skepnad om och om igen.
margareta: Men låt registret få sista ordet, för det är där den verkliga förvandlingen står skriven. Människorna som 1880 skrevs in som arrendatorer under Lindhoffs Kungsgård — deras barn och barnbarn slutade som ägare av marken de stod på.
leif: Från tjugofem torp under en kungsgård till öns egna. Det är hela berättelsen.
margareta: Det står svart på vitt i folkräkningarna. Ingen sägen. Bara människor som steg.
leif: Och det bästa: du kan fortfarande gå dit. Stå på Stora Näs, lägg handen på ett tre tusen år gammalt röse, och se ut över vattnet där Lydia sjönk och Getteröbåtarna gick.
margareta: Och kom ihåg vad ingen karta längre visar.
leif: En gång var det här en ö. [pause] Tack för att ni lyssnade — det här var Utforskaren och Arkivarien, om Getterön.