En fängslande dokumentär om Bohus-Björkös dolda historia under tidigt nittonhundratal — från ostindiska porslinsskatter, livräddning på isen och heroiska nödhamnar till ett dundrande smugglingsdrama under förbudstiden.
Bohus-Björkö. [pause] En vindpinad klick urberg i Göteborgs norra skärgård där vågorna slår hårt mot klipporna. Redan för tre tusen år sedan, under bronsåldern, navigerade människor hit till det karga urberget. Gravrösen på öns bergsryggar visar att urbergets allra första herrar sökte sin vila på dessa stormpiskade klippor, högt över det rytande havet. Det var en hård tid, men här slog de första rötterna till det som en dag skulle bli ett levande skärgårdssamhälle.
[pause] Under århundraden var detta inte bara ett hem för fiskare, utan ett dramatiskt geopolitiskt gränsland. Fram till freden i Roskilde sextonhundra femtioåtta tillhörde Bohuslän och Björkö det norska kungariket. [laughs] Det innebar att ön fungerade som en strategisk utpost mot söder, precis där det norska riket blickade över vattnet mot det svenska Hisingen och Göta älvs mynning. Här övervakades tull ochlotsar under ständigt vaksamma ögon.
Havets djupa sandbottnar gömmer detta gränslands mest dolda skatter. Under makrillfiske nittonhundra trettiofyra gjorde fiskaren Axel Karlsson ett osannolikt fynd. Han trålade upp en vacker vit ostindisk porslinskanna från sjuttonhundra fyrtio. [excited] Kannan var helt täckt av fossiliserade havstulpaner! Den hade legat gömd på havets botten precis vid Ostindiska kompaniets gamla ankarplatser, bevarad av saltet i nästan två hundra år, som ett dolt minne från en svunnen tid av global handel.
Under sjutton- och artonhundratalen förvandlade det plötsliga sillsilvret Björkö. När sillen gick till strömmade tusentals människor till kusten, och provisoriska salterier växte upp längs vikarna som svampar ur jorden. [excited] Sillsilvret gav plötslig och omvälvande rikedom till de tidigare så fattiga och strävsamma fiskarfamiljerna, vilket lade grunden till den stolta lokala stoltheten och självständigheten som kännetecknar Björkös folk än idag.
Men den allra största förändringen skedde på land. Artonhundra femtioett genomfördes det omvälvande Laga Skiftet på Björkö. [pause] Det krossade de gamla medeltida gårdsgatorna vid Skattegården och Backegården där folk bott tätt ihop, och tvingade bönderna att fysiskt montera ner sina hus och flytta ut dem till de nya, utspridda ägorna Nol och Sörgård. Det skapade ett helt nytt, utspritt landskap av ensamma gårdar och brutna grannskapsband.
[laughs] När nittonhundratalet bröt in mötte detta nya bondelandskap en helt ny typ av gäst — badgästerna från staden. Detta ledde till intensiva och smått humoristiska kulturkrockar på ångbåtsbryggan i Skarvik nittonhundra tolv. Badgästerna rasade i tidningarna och menade att de lokala fiskarna härjade kraftigt berusade på bryggan, medan öborna kontrade med att stadsborna visade bristande respekt för skärgårdens arbete.
Fiskarlivet krävde enorm motståndskraft och gemensam kamp. Nittonhundra tjugotvå åkte den färgstarke fiskaren Karl Rabe till Stockholm för att träffa ministrarna och personligen lobba för ett statligt lån. De ville bygga en kooperativ fiskolje- och fodermjölsfabrik i Framnäs. [excited] Varför sälja sillen till underpris eller låta den ruttna när man kan gå ihop fackligt, koka egen olja och kontrollera sitt eget öde?
Denna skärgårdsanda av outtröttligt entreprenörskap präglade hela ön. Det var i precis denna miljö, den tolfte augusti nittonhundra nitton, som den blivande byggmästaren Lennart Wallenstam föddes på Bohus-Björkö. [laughs] Han föddes som son till en lokal fiskare, och den envishet och beslutsamhet han sög åt sig från klipporna skulle senare få honom att bygga ett av Sveriges största fastighetsimperium och förändra Göteborgs stadsbild.
[sigh] Men skärgården krävde ständigt sina offer. Det var ett hårt och farligt liv, fyllt av dramatiska isräddningar som Folke Anderssons hjälteinsats nittonhundra femton, men också av stum sorg. Som när kuttern Arthur från Björkö spårlöst gick under i en rasande höststorm nittonhundra arton och lämnade änkor som Klara Alexandersson i en bottenlös tystnad, med bara sina rader i tidningen kvar.
Det strategiska gränsläget mot tullstationen i Kalvsund bjöd också in till andra, mer lukrativa men riskfyllda sidonäringar. Under nittonhundra tjugotalets förbudstid med Bratt-systemet blommade spritsmugglingen ut som ett dundrande och lönnligt spritkrig. Osvald Martinsson drev sitt motorbåtsvarv på Björkö, och de snabba motorbåtar som hans varv rustade blev den perfekta och dolda täckmanteln för att flyga fram över vågorna och utmana de vaksamma tullpatrullerna.
Men tullstationen vid Valen i Kalvsund höll vakt natt och dag. [excited] I juli nittonhundra tjugofyra slog tulltjänstemännen till med en dundrande razzia efter att en smuggelbåt gått på grund vid ön. De upptäckte tjugotvå liter smuggelsprit dolda djupt inne i en lokal smedja på Björkö. Domen i rådhusrätten blev stenhård med tunga fängelsestraff och böter för varvsägaren Martinsson och montör Frans Pettersson, vilket skakade ön.
Efter smugglingens moraliska och rättsliga prövningar sökte Björkö sin andliga försoning. [pause] Den evangeliska missionsrörelsen svepte fram över öarna som en renande vind. Det nybyggda missionshuset vid Östergården blev den trygga hamn där trötta och slitna fiskarfamiljer — och kanske även en och annan ångerfull smugglare — samlades i stilla, gemensam bön under Karl Rabes vaksamma men varma ledning.
Idag har nätfärgningsanstalterna i Skarvik och det tunga, dundrande dånet från båtvarven på Björkö tystnat för gott. Men kvar på ön finns fortfarande det eviga urberget, bronsålderns gravrösen och minnet av de strävsamma människor som formade detta rika skärgårdsliv — där de sanna, glittrande skatterna aldrig varit spriten, utan historierna som formats under vågorna.