Den fullständiga, sammanhängande historien om Apelviken vid Varberg, berättad av Upptäckaren Leif Holm. Från stenålder och gård till stenhuggare och konstnärskoloni, Cupido-vraket på sandbottnen, tragedin på stranden 1880, doktor Almers kustsanatorium och dess barn, havet som tog, och dagens surfvik. Källciterad, varm, så lång som historierna räcker.
Det finns platser som ser oskyldiga ut. En strand. Ljummet vatten. Barn som skrattar i bränningen. [pause] Apelviken, söder om Varberg, är en sådan plats. Långgrund, mer än en kilometer sand, vinden rakt in från Kattegatt. Men gå tillräckligt länge längs den här viken, och du får höra om sex tusen år av människor. Bönder och stenhuggare. Målare som blev berömda. Sjuka barn från andra änden av landet. Och om havet, som gav dem liv, och ibland tog det.
Allt börjar med en gård. Apelviken bär namnet efter ett hemman, Apelvik nummer ett, i Träslövs socken söder om staden. [pause] På kartan delas viken i Stora och Lilla Apelviken, åtskilda av Subbehalvön. Och kring den punkten växte allt det andra fram: åkrarna, badgästerna, sjukhuset, och varenda människa den här berättelsen handlar om.
Bönder och stenhuggare. Badgäster och målare. En läkare med en dröm, och de sjuka barn han försökte rädda. [pause] En drunknad pojke. En man med en rakkniv. Lager på lager av liv, på en och samma strand.
Och längst ner, långt under allt det andra, stod de allra första människorna vid samma vatten.
Vänd ryggen mot havet och gå inåt, uppför. Bakom badstranden reser sig bergen, Apelviksbergen. Idag växer ljung och tall i sprickorna. [pause] Men för länge sedan, så länge att siffrorna nästan tappar betydelse, satt här människor och slog flinta.
Fornminnesregistret kallar det en boplats. Mesolitisk, äldre stenålder. Man har hittat slagen flinta och spån i marken vid norra Apelviken. [pause] Det betyder människor här för kanske sex eller sju tusen år sedan. Innan kartan. Innan namnet.
Och de stannade. I samma berg ligger en fyndplats med två spjutspetsar av brons. Bronsålder. [pause] Generation efter generation valde samma vik.
Tänk på det nästa gång du breder ut en handduk på sanden. Under dig: tusentals år av fötter. [pause] Du är inte den första som tyckte att det här var en bra plats att vara på.
Spola fram till 1800-talet. Nu är viken inte vildmark, den är en gård. Lägg en handritad karta från 1832 framför dig: röda åkrar i mitten, grön utmark runtom, och längst ner havet, märkt 'Wäster sjön eller Wättegatt'. [pause] Det här är Apelvik. I jordeboken kallad Anders Götarsgård.
Förrättningen var ett laga skifte, åren 1831 och 1832. Lantmätaren hette Johan Erik Wallmark. [pause] Under resten av seklet styckades hemmanet om och om igen: 1845, 1851, 1855. En gård blev flera.
1889 finns ägarna uppräknade, hemman för hemman: Johan Agrell, Johan Antonsson, Anders Börjesson, Nils August Andersson, Gustaf Svensson. [pause] Och till gården hörde en saltplats och en tångallmänning vid stranden. Havet var inte utsikt. Det var en del av jordbruket.
Salt ur havet. Tång till åkrarna. Sten ur bergen. [pause] De levde av allt platsen gav. Och uppe i Apelviksbergen small det av hammare från morgon till kväll.
Och bergen gav mer än sten till husbehov. 1886 gavs rätt att bryta sten ur Apelviks berg i större skala. [pause] Sten härifrån kördes in och byggde Varberg. Viken var inte bara vacker. Den var industri.
Vilka var de då, familjerna som bodde här? [pause] Öppna folkräkningen för 1880 och byn fylls med namn. Gå från hus till hus med mig.
Hemmansägaren Johannes Andersson Agrell, född 1820, med hustrun Anna Johanna Bertilsdotter, född 1842. [pause] Den äldre ägaren Anders Börjesson, född 1808, sjuttiotvå år och fortfarande igång med dräng och piga. Och Gustaf Svensson, född 1838, ogift, ensam på sin gård.
Och så de andra. Arrendatorn Anders Persson, som samma vår sålde sitt bohag och flyttade från orten med fru och tre små barn. Stenhuggaren Lorentz Persson. Och Sven Andersson på Subbeberg, som dog redan 1880, fyrtio år gammal. [pause] Apelvik var ingen idyll. Det var arbete.
Följ släkten Agrell genom åren, så ser du ett helt liv passera. Johannes dör någon gång före 1910. Då driver hans änka Anna Johanna gården vidare, som åbo. Sonen Anders Bernhard, ogift, brukar jorden. [pause] Och yngste sonen Bengt August står kvar i folkräkningen ännu 1930.
Och här blir det nästan vackert. Familjen Agrells mark, som de brukade i generationer, [pause] den såldes 1952. Och blev campingen. Samma jord. Bara ett annat slags besökare.
Och Gustaf Svensson, den ensamme hemmansägaren? Han gifte sig till slut och fick döttrar, men 1900 var han redan änkling. [pause] 1906 hände något på hans ägor: en av hans döttrar hittade en man hängd i ett träd. Doktor Almer obducerade. Även det ett självmord. Viken bar på fler tysta sorger än man tror.
Och inte alla av byns bönder fick bli gamla. I 1889 års ägoförteckning står en av gårdarna skriven på, citat, Lars Jönssons sterbhusdelägare. [pause] Sterbhus betyder dödsbo. Lars Jönsson, född 1839, var alltså redan borta, död innan han fyllt femtio. Bakom varje namn i liggaren finns ett liv som tog slut.
Bakom badstranden, i söder, reser sig Apelviksbergen. [pause] Slät grå granit, ända ner i vattnet. Och i det berget fanns pengar.
Redan 1886 hade ett bolag fått rätt att bryta sten på Apelviks mark. [pause] Vid sidan av bönderna växte ett annat folk fram här: stenhuggarna.
De var hårda män i ett hårt yrke. I januari 1878 stod stenhuggaren Lorentz Persson inför rätta i Varberg, anklagad för att på vägen mellan staden och Apelvik ha överfallit och slagit en sjöman.
Och de dog unga. I februari 1880 begravdes stenhuggaren Sven Andersson i Apelvik och Subbeberg, född 1839. [pause] Fyrtio år gammal.
Yrket levde vidare in på nittonhundratalet. Kvarnägaren Johan Emil Agrell körde bruten sten på Strandvägen från Apelviksbergen in till staden, och vid Ranelid drev A. J. Börjesson ett stenhuggeri.
Stenhuggarna hör till den här viken lika mycket som bönderna och badgästerna. [pause] Och en sommardag, längre fram i berättelsen, ska två av dem ro rakt ut i bränningarna för att rädda andras barn.
Tre män förändrade svensk konst. Och de gjorde det här, i en by söder om Varberg. [pause] Men först måste vi förstå vilka de var, och vad de gjorde uppror mot.
Karl Nordström, bondson från Tjörn. Nils Kreuger från Kalmar. Richard Bergh, son till två konstnärer i Stockholm. De möttes som unga på Konstakademien runt 1880.
Alla tre sökte sig till Paris och till konstnärskolonin i Grez-sur-Loing. De målade franskt friluftsmåleri, ljust och naturalistiskt.
1885 gjorde de uppror. Som Opponenterna vände de sig mot den konservativa Konstakademien, och året därpå grundade de Konstnärsförbundet.
Sedan vände något inom dem. De övergav det franska ljuset för en mörkare, symbolisk konst, starkt påverkad av Paul Gauguins syntetism: stora, rena färgytor med mörka konturer, en bild målad ur minnet snarare än av naturen.
Kreuger tog dessutom intryck av van Goghs teckningar, sedda i Köpenhamn 1893, och utvecklade en egen teknik av prickar och korta tuschstreck. [pause] De var inte längre ute efter att avbilda. De var ute efter stämning.
Och den stämning de sökte, det karga, vemodiga nordiska ljuset, fann de vid en vik söder om Varberg.
På 1890-talet hände något med den här lilla byn. Konstnärer började komma. [pause] En tidning från 1898 kallade Apelvik 'pensellockande'. Byn som lockar penseln. Den finaste utsikten i hela Halland, skrev de, var från Apelviksåsen.
Somrarna 1893 till 1895 bodde Karl Nordström, Nils Kreuger och Richard Bergh i byn Apelviken, söder om Varberg. [pause] Det var här de formade det som kom att kallas Varbergsskolan.
Tänk på det. Tre av Sveriges största målare, ute bland bönderna i Apelvik. [pause] Karl Nordströms mästerverk Granngårdarna, från 1894, hänger idag på Nationalmuseum. Och det föreställer den här viken.
Och en av byns egna kom in i konsten. Anna Friberg, en sjuttonåring från Varberg, satt modell för jungfrun i Richard Berghs målning Riddaren och jungfrun, två timmar om dagen i ett helt år. [pause] Hennes ansikte hänger idag på Thielska galleriet.
Och redan då var Apelviken en badort. [pause] Boråsfamiljer hyrde stugor och byggde sina egna, och badgäster strömmade till längs hela kusten. Viken drog folk till sig långt innan surfbrädorna kom.
Tillbaka till havet. Ut på sandbottnen, en och en halv meter djupt, hundra meter från land, ligger något som inte hör hemma där. [pause] Ett vrak. Ett gammalt träskepp, halvt begravt i sanden.
I augusti 2002 hittade två sportdykare det och rapporterade till länsmuseet i Varberg. [pause] Klinkbyggt, av ek, med stenballast i bottnen. Sju prover av trä gav fällningsår mellan 1844 och 1882. Byggt, troligen, i början av 1850-talet.
Och här blir det fult. [pause] Trots att museet bad folk att låta vraket vara, bärgades delar av det ändå. Plundrat, rakt framför näsan på arkeologerna. Marinarkeologer från Göteborg kom och undersökte. Och de satte ett namn på det: Cupido.
Cupido. Kärleksguden. Ett vackert namn på ett vrak. [pause] Men passar det? Det finns faktiskt en Cupido som hör hemma just här.
Och Cupido är inte ensamt där ute. Fornminnesregistret listar flera fartygslämningar på bottnen utanför viken. [pause] Havet utanför Apelviken är en kyrkogård också för skepp.
Cupido var ett av de vanligaste fartygsnamnen på västkusten. [pause] Tidningarna är fulla av dem. En jakt. En skonert. En fraktskuta från Höganäs. Men en av dem stannar kvar här, vid den här viken.
För i april 1867 strandade en slup vid namn Cupido vid Apelvik, en halv mil söder om Varberg. [pause] Skepparen hette Simonsson, hon var på väg från Göteborg till Malmö med en last hyvlade bräder. Besättningen räddades, lasten bärgades och såldes på auktion nere vid viken. Men slupen själv blev vrak.
En liten slup, av ungefär rätt ålder, som verkligen gick på grund just här. [pause] Det är förmodligen därför namnet Cupido fastnade vid vraket i sanden. Det är inte taget ur luften. Men det fanns en annan Cupido också, och den för oss långt härifrån.
Skonertbriggen Cupido, kapten Lindqwist från Göteborg, stadd på resa från Malmö till Campbelltown, har den 18 dennes kantrat och sjunkit ej långt från ön Skye, hvarvid kapitenen och hans fru omkommo.
Den här Cupido, en större skonertbrigg, sjönk vid Skottland 1884, tusen kilometer härifrån. [pause] Den kan inte ligga i sanden utanför Apelviken. Vilket skepp som vilar där ute kan vi inte bevisa. Men den enda Cupido som faktiskt blev vrak vid den här viken, var slupen från 1867. Namnet kan mycket väl stämma. Havet ger, havet tar, och ibland lämnar det ett namn som ändå håller.
Nu kommer vikens mörkaste historia. [pause] Det är maj 1880. Pingsthelg. En lördagsmorgon arbetar några män uppe bland Apelviksbergen. Och där, på gårdens ägor nära stranden, hittar de en död man.
Sydsvenska Dagbladet, den 21 maj 1880. [pause] Som corpus delicti listas två ting: den döde själv, och en rakkniv. En avskuren hals. Kroppen och kniven fördes bort för undersökning.
En rakkniv. En skuren hals. [pause] Tidningarna tvekade inte. Dagens Nyheter satte rubriken: Mordet utanför Varberg. Och snart spreds den över hela landet. Ett mord på stranden vid Apelvik.
Men vem var han? [pause] En storm hade kastat upp ett knyte på stranden mellan Varbergs fästning och Apelvik. En näsduk, knuten om brev och papper. Och de pappren pekade på en ung man.
Vem var mannen på stranden? Först uppgavs han heta C. Lindberg, nyss anländ från Köpenhamn. [pause] Men breven som stormen kastade i land gav honom ett annat namn: Karl Johan Lindqvist, tjugosex år, från Mellerud i Dalsland.
Och papperen berättade hans verkliga historia. [pause] Han var själv före detta materialskrivare, en Dalslandspojke, född i Mellerud 1854.
Som nittonåring, i mars 1874, skrevs han in som volontär vid Vestgöta-Dals regemente. [pause] Men han stannade inte i det militära. I maj 1876 tog han avsked, med vitsord om att han skött sig väl. Inget brott. Ett hederligt avsked.
Efter det blev han järnvägsman. Materialskrivare vid Bergslagernas järnväg. [pause] En ordnad bana, ett vanligt liv. Ingenting i hans papper pekade mot en strand i Halland med skuren hals.
Däremellan låg Köpenhamn. Han hade arbetat vid en spårvagnsanstalt där, och kom därifrån till Varberg. [pause] I fickorna bar han lappar med engelska adresser.
En lång, kraftig man, nära sex fot, med krokig näsa och brunaktigt hakskägg. [pause] En hederligt avskedad soldat och järnvägsman, som ändå reste under falskt namn och ville veta hur många fångar som satt i stadens fängelse. Det är där gåtan sitter. Men breven berättade också om något annat. De berättade om kärlek.
Och bland papperen, det som gör ont. En packe kärleksbrev. Till en kvinna som hette Ida. Ida Johansson, från Vänersborg. [pause] Det sista brevet, daterat i januari 1880, talade om lysning. Om förlovning. Och om att resa till Amerika tillsammans.
Föreställ dig honom. En ung desertör på flykt, med ett löfte om ett nytt liv på andra sidan havet. [pause] Och så hamnar han här, vid Apelviksbergen, med skuren hals. Vad hände?
Den lokala tidningen tryckte hela polisförhörsprotokollet, hållet den 15 maj. [pause] Och rätten samlades, gång på gång under sommaren, för att utröna dödssättet. En nära anförvant till den döde var där. Det var ingen lättvindig sak.
Och här vänder allt. [pause] I slutet av juni kom ett brev från Varbergskorrespondenten. Mordet, skrev han, var kanske inget mord.
Det i början af förra månaden timade mordet eller sjelfmordet i Apelvik, hvarvid dock ingenting kunde afgöras på grund af att den dödes mage för undersökning ännu finnes qvar i Stockholm.
Man talade nu om strykning. Gift. [pause] Om det stämde hade han försökt tre gånger: gift, kniv och drunkning. Att det var ett självmord togs nu nästan allmänt för givet. Och kvinnan han tänkt resa till Amerika med? Hon hade rest dit. Utan honom.
Inget mord, alltså. Ingen mördare. [pause] En ung man, lämnad av den han älskade, som tog tre vägar ut ur livet på en gång, på en strand så långt han kunde komma. Det är därför ingenting kom efter. Det fanns inget brott att lösa.
Och så, till sist, häradsrättens beslut den 1 september 1880. [pause] Det står, med torra ord, vad som ska ske med honom.
Liket efter f. d. materialskrifvaren Johan Lindqvist, från Mellered, som förgjort sig sjelf, skall i stillhet begrafvas.
I stillhet begravas. [pause] En tyst grav, för en man som tidningarna en gång ropade mord över. Sanningen var tystare än rubriken. Den var bara sorgligare.
Men Apelviken handlar inte bara om döden. Den handlar lika mycket om läkning. [pause] Gå ut på udden vid Lilla Apelviken. Här började något 1902 som skulle göra den här viken känd i hela Sverige.
Men vem var doktor Almer? [pause] Ingen fin stadsherre. En bondson från Grimeton utanför Varberg, egentligen tänkt att bli präst. Han valde läkaryrket i stället, och kom hem till sin hemstad.
Stadsläkaren i Varberg hette Johan Severin Almer. 1902 tog han hit sex körteljuka barn, till en inköpt bondgård. [pause] Behandlingen var enkel: vila, god mat, frisk luft, och havet. 1904 bildades en förening, och kustsanatoriet Apelviken var fött.
Och maten? [pause] Den kördes ut till gården från doktor Almers eget kök inne i Varberg. Sex barn, en sköterska, och mat från läkarens egen spis.
Sex barn i en bondgård. [pause] Och det växte, och växte, till ett av Sveriges största kustsanatorier. Solverandor där barnen lades ut i ljuset. Bad i den grunda viken. Tanken var att havsluften skulle bota det som det knappt fanns något botemedel mot: tuberkulosen.
Och de kom långväga ifrån. Barn med körteltuberkulos, från hela landet, många från Norrland. [pause] Tänk dig en åttaåring från Sorsele eller Arvidsjaur, ensam på tåget söderut, till ett hav hon aldrig sett.
Almer var inte bara läkare. Han satt i Sveriges riksdag för Halland, och var en tid verkställande direktör för järnvägen Varberg-Ätran. [pause] Mannen som botade barn med havsluft byggde också spåren som förde dem hit.
Och vet du, tron på att den här platsen kunde läka var äldre än Almer. [pause] Redan 1811 hittade man vid Apelviken en källa med starkt mineralhaltigt vatten. Havet, och källan. Människor sökte sig hit för sin hälsa åttio år innan det första sjuka barnet kom.
Han dog 1927, på sin egen sextiosexårsdag. Född och död den trettonde maj. [pause] Och han begravdes uppe i ängen, bland barnen han inte kunnat rädda.
Det finns ett kort. [pause] Ett vykort, från tiotalet. Strandbad, står det. Tjugo barn står i vattenbrynet mitt på dagen, magra, allvarliga, med personalen bakom. Havet skulle göra dem friska. Titta länge på det kortet.
Och de fick en skola, för många stannade i månader, i år. Lektionerna hölls på verandan till en av paviljongerna. [pause] En lärarinna, Nelly Nilsson, undervisade där i tjugosex år, ända till sin död 1940.
Men alla blev inte friska. [pause] Och här kommer den del av historien som tar tag i bröstet.
Vid sanatoriet anlades ett kapell och en kyrkogård. Där vilar 136 människor, de flesta barn. [pause] Många från Norrland, vars familjer kunde bekosta resan hit, men inte att föra hem kroppen. Tre hundra femtio till fyra hundra kronor kostade det. För fattiga familjer var det omöjligt.
Så de stannade. För alltid. [pause] På gravstenarna står deras hemorter inristade, byar i norr de aldrig fick återse. Och doktor Almer själv, han som byggt alltihop, blev den allra förste som begravdes där, 1927.
En liten anteckning, för dig som besöker platsen. [pause] Barnkyrkogården finns kvar, uppe i ängen. Namnen står där, på stenarna. De är de enda som inte finns i något digitalt arkiv. Vill du veta vilka barnen var, måste du gå dit och läsa.
Viken gav liv. Men den tog det också. [pause] Den är långgrund och snäll, men vid klipporna i bägge ändar drar underströmmar. Röd flagga hissas än idag. Och tre gånger står sorgen skriven.
1893, ett decennium innan sanatoriet ens fanns: två nioåriga pojkar drunknade under bad i den, citat, mycket besökta Apelvik. [pause] Redan då var viken en populär, och farlig, badplats.
Och så den värsta dagen. Den 28 juli 1913. [pause] Sjuttio, åttio sanatoriebarn badar som vanligt mitt på dagen. Det blåser, sjön går hög. Två pojkar dras ut av vågorna.
Två sköterskor kastar sig i efter dem. Anna Werner, tjugofem år, från Mariestad. Frida Svensson, tjugo år, från Varberg. Båda goda simmare. [pause] Ingen av de fyra kom levande tillbaka. Två barn och två sköterskor.
Och åtta år senare, igen. [pause] 1921. Två små bröder, Lars och Sören Sjöblom, drunknade under bad i Stora Apelviken. Samma vatten. Samma vik.
Gå tillbaka till den värsta dagen, 1913. Av de fyra som drunknade, stanna vid en. [pause] En flicka på tjugo år, från Varberg. Hon hette Frida Svensson.
Hon var sköterskebiträde, hade arbetat på Apelviken i ett par år, och hon var en god simmare. Hemma i Varberg fanns ett enkelt men hemtrevligt hus.
Där bodde hennes mor, en änka. Och Frida var inte ensam. [pause] Hon hade åtta syskon.
När de två pojkarna drogs ut sprang Frida och sjuksköterskan Anna Werner i efter dem. [pause] Två stenhuggare, som såg olyckan, rodde ut för att hjälpa till. Men båten kantrade, och de fick själva kämpa sig i land.
Pojkarna hette Sven Frid, från Vegby, och Folke Lundqvist, från Växjö. [pause] Deras kroppar hittades på fem meters djup, tre hundra femtio meter från land, och de begravdes i samma grav på Träslövs kyrkogård.
Vid begravningen, med flaggorna på halv stång, talade doktor Almer. Han framhöll henne som särdeles plikttrogen. [pause] Frida hade sitt arbete bland gossarna, sa han. Frida svek ej sina gossar i farans stund.
Året därpå, i mars 1914, fick Anna Werner och Frida Svensson var sin bronsmedalj. Postumt. [pause] En flicka på tjugo, från ett änkehus med nio barn, som gick i havet efter andras pojkar och inte kom upp.
Tuberkulosen vek till slut undan. Från 1947 kom poliopatienter i stället, sedan alltmer ortopedi. [pause] Sanatoriet bytte namn till Apelvikens sjukhus 1969, och lades ner under 1970-talet.
Och husen står kvar. [pause] Området blev Varbergs kurort. Den första stenbyggnaden från 1914 är idag entrén till ett kusthotell. Folk i Varberg kallar än idag platsen Kåsa, efter förkortningen för Kustsanatoriet Apelviken.
Och stranden? [pause] Den blev en av Hallands mest älskade badplatser. Boråsarnas badort, en gång. Och sedan 1980-talet, ett av Sveriges främsta ställen för vindsurfing. Samma sand. Nya drömmar.
Gå tillbaka till stranden idag, och du hör inte sorg. [pause] Du hör vind i segel.
Vindsurfingen kom till Sverige på sjuttiotalet, och Apelviken visade sig vara perfekt: lång, långgrund, med vinden rakt in från Kattegatt.
Idag räknas viken som en av norra Europas bästa surfstränder. Här hålls svenska mästerskap, och varje sensommar tävlas det i vågsurf vid Wave Classic.
Surfskolan vid stranden säger det enkelt: i fyrtio år har nyfikna surfare tagit sina första vingliga försök på brädan här.
Och tänk på det. [pause] Samma långgrunda vik, samma vind från väster som drog ut barnen 1893, 1913 och 1921, är precis det som gör Apelviken till ett surfparadis idag. Havet är sig likt. Det är vi som lärt oss att rida på det i stället för att drunkna i det.
Och campingen, där husvagnarna står? Det är familjen Agrells gamla mark, såld 1952. [pause] Bondejorden blev badort.
Så där står vi. Vid samma vattenbryn där vi började. [pause] Sex tusen år på en strand.
Stenåldersfolket som slog flinta. Bönderna som skördade tång. Målarna som gjorde de röda husen odödliga. Den unge mannen med rakkniven. De sjuka barnen från norr. Sköterskorna som gick i för att rädda dem. [pause] Samma sand. Samma vågor.
Och de flesta av dem finns kvar, om du vet var du ska leta. I folkräkningar och tidningar, i kartor och protokoll. [pause] Men några, de 136 i ängen, finns bara kvar på sina stenar. Gå dit. Läs ett namn. Det är också ett sätt att minnas.
Havet som gav, och tog. [pause] Det ligger där än. Och du kan fortfarande gå hit, och stå i det. [pause] Tack för att du följde med.