Den definitiva källbelagda ljudboken om Akershus fästning i Oslo — elva tusen år av historia, från vikingatid till dagens regeringssäte. Berättad av Leif Holm.
[pause] Föreställ dig att du står på Akersneset. Framför dig glittrar Oslofjorden. Bakom dig reser sig gråa murar, sju sekler gamla. Under dina fötter ligger elva tusen år av mänsklig historia, lager på lager, som ingen ännu grävt fram helt.
Det här är inte vilken udde som helst. Det är platsen en kung valde för att en annan udde, bara några hundra meter bort, hade blivit för farlig att bo på. En kunglig bostad som krigskonsten hade gjort omöjlig att försvara.
[excited] Här har drottningar tiggat om mat i sina egna brev. Fångar rymt genom fönster med hemsnickrade nycklar. En hel stad har bränts ner av sina egna invånare, för att neka fienden tak över huvudet. Och en av landets mäktigaste stormän har mördats mitt under fredsförhandlingar, med fritt lejd som täcke.
Omkring tio belägringar, beroende på hur man räknar. En kunglig union med Sverige som gick i bitar redan på trettiotalet, tretton hundra trettiotalet. Ett fängelse så strängt att man helt enkelt kallade det Slaveriet. Och till sist: en regering som fortfarande, varje dag, håller till bakom samma murar.
[pause] Vi ska gå igenom alltihop, plats för plats, sten för sten. Stenåldern vid Ekeberg. Vikingatidens omstridda Viken. Elvarna som byggde en stad. Medeltidens kungamord och belägringar, den ena efter den andra. Fångarnas sekel. Kriget. Och fästningen som den ser ut i dag.
Vissa av de här historierna är hundra procent bevisade, ord för ord ur brev som fortfarande finns kvar. Andra är rykten som fyra olika wikipediaartiklar på fyra olika språk berättar på fyra olika sätt, och där vi faktiskt måste nysta upp vilken version som stämmer. [laughs] Vi kommer att göra det tillsammans, som detektiver.
Men en sak blir tydlig, plats efter plats, i hela den här historien: historien sitter inte bara i böcker. Den sitter i marken. I stenen. I muren du kan lägga handen på. [gentle] Akershus är inte ett museum bakom glas. Det är en plats du fortfarande kan besöka.
Du kan fortfarande gå upp på vallarna. Du kan fortfarande stå precis där Erik av Södermanland lägrade sin här, precis där Christian den andre gav upp sitt sista försök att ta tillbaka kronan, precis där de tyska soldaterna till sist överlämnade nycklarna, elfte maj nittonhundrafyrtiofem. Låt oss börja vid början. Elva tusen år tillbaka.
[pause] Innan det fanns en fästning, innan det fanns en stad, innan det ens fanns ett namn för platsen, fanns det jägare. I skogen söder om dagens Oslo, vid en liten sjö som heter Elgsrudtjernet, campade människor för omkring elva tusen år sedan. Det är det äldsta spåret av liv i hela Oslo-området.
Norges allra äldsta bekräftade boplats, Pauler ett i Larvik, är daterad till omkring nio tusen åtta hundra år före vår tideräkning, från den så kallade Fosna-kulturens kustboplatser. Redan då gick människor längs den här kusten och sökte mat, flinta, en plats att bo.
[excited] Res blicken över vattnet från Akershus, mot åsryggen som kallas Ekeberg. Där ligger, tätt intill varandra, nästan hundra registrerade fornlämningar. Gravhögar. Hällristningar. Skålgropar knackade in i berget av händer för fyra tusen år sedan. Riksantikvarens egen bedömning: det största och viktigaste fornlämningsområdet i hela Oslo.
Ekeberg har varit bebott sammanhängande sedan omkring åtta tusen fyra hundra år före vår tideräkning, längs en strandlinje som då låg helt annorlunda, eftersom hela landet fortfarande höjde sig efter istidens tyngd. Nittonhundrasjuttiotvå gick arkeologer igenom marken och katalogiserade allt: gravhögar, stensättningar, forntida vägar, till och med gamla stenbrott.
[gentle] Ekeberg gård räknas som en av områdets allra äldsta urgårdar. Det finns ett järnålders gravfält där, på gårdens egen mark. Och hamnen intill, Kongshavn, har använts sedan järnåldern eller ännu tidigare. Namnet betyder kungshamnen. Folk har lagt till där i tre tusen år.
Länge trodde arkeologerna att Norge aldrig haft ett riktigt bronsålderjordbruk, ingen bofast bondekultur som byggde riktiga hus. Sedan grävde de fram E sex-motorvägen genom Stensröd vid Svinesund, och genom Solberg gård i Sarpsborg. Där, under vägbygget, hittade de äkta bronsålderslånghus. Vanliga bönder, som byggde och brukade jorden precis som sina grannar på kontinenten.
Och redan i den tidiga järnåldern var själva marken kring Akershus, Aker-området, tätt bebyggt. Aker gård, gården som senare gav namn åt hela fästningen, fungerade som ett religiöst och administrativt centrum där tingen hölls. Beslut om liv och död, om jord och skuld, fattades på just den platsen, hundratals år innan någon ens drömde om en borg.
Vid Blåsen i Stensparken hittade arkeologer resterna av en konstgjord jordvall, sannolikt ett försvarsverk från folkvandringstiden, omkring fyra hundra till sex hundra år efter Kristus. Ett av mycket få konkreta bevis på en järnåldersbefästning så nära den plats där Akershus senare skulle resa sig.
[pause] Under det som senare blev Gamle Aker kirke bröts silverhaltig blyglans direkt ur berget. Norges första registrerade gruvdrift, gömd under en av Oslos äldsta kyrkor. Och en bred båge av förkristna gravar sträcker sig därifrån och norrut. Döden och religionen låg lager på lager, precis som allt annat på den här platsen.
Längre bort, i Groruddalen, som en gång kallades Akersdalen och hörde till samma gamla Aker-socken, finns egna järnåldershällristningar vid Furuset, skålgropar och gravrösen vid Romsås och Stovner. Sammanhängande jordbruk är styrkt där i minst fyra tusen år. Hela dalen levde av samma jord, generation efter generation.
[whisper] Och i den gamla medeltida staden, vid Dæleneng, har man hittat ett bekräftat bronsvikt från yngre järnåldern. Ett vanligt handelsredskap, tappat eller gömt av någon vars namn vi aldrig får veta. Det är den sista länken i kedjan, precis innan historien tar över och namnen börjar dyka upp i skrift.
[pause] Stå en stund vid Ekebergs hällristningar, om du någonsin får chansen. Fingrarna som en gång knackade in de här bilderna i berget tillhörde någon utan skrift, utan namn vi känner, men med en tydlig vilja att lämna ett spår efter sig, för någon som du och jag, tusentals år senare.
[gentle] Det är lätt att tänka på stenåldern som avlägsen och främmande. Men samma önskan att bli ihågkommen, att lämna något kvar, driver oss ännu i dag. De knackade i sten. Vi berättar historier i ljud. Målet är detsamma.
[excited] Och kom ihåg: allt det här, elva tusen år av jägare, bronsålderns bönder, järnålderns tingsplatser, låg redan under marken, oväntat, innan någon kung ens drömde om en fästning. Akersneset var aldrig tomt. Det väntade bara på sin nästa kapitel.
[pause] Ingenting av det här hade skett i ett vakuum. Hela området hörde till Viken, det historiska landskapet som omkransar Oslofjorden, från Göta älv i öster till Rygjarbit i väster. Som namn och kulturområde är Viken äldre än både Norge och Sverige som vi känner dem i dag.
Men Vikens politiska gräns var ett helt annat och mycket ostadigare djur än namnet. Sagorna är oense om exakt var den gick under ett givet decennium. Enligt Heimskringlas berättelse om Harald Hårfagre låg gränsen vid Svinesund. Enligt Fagerskinna höll Sven Tveskägg hela vägen till Lindesnes efter slaget vid Svolder, år tusen.
[excited] Danska kungar hävdade, om och om igen, politiskt och militärt överherravälde över Viken genom historien. Harald Blåtand tog Viken under sig omkring nio hundra sjuttio och förlänade det till Harald Grenske.
Och år tusen tjugoåtta gjorde Knut den store, kungen som styrde både England och Danmark, Viken till den sista regionen han lade under sig i sin erövring av hela Norge. Men när Knut dog fem år senare slet sig Norge loss igen. Ingenting av detta var sammanhängande styre. Det var en strid som flöt fram och tillbaka i generationer.
[pause] Låt mig berätta om ett enda ting, troligen under Olav Haraldssons tidiga regeringstid, omkring år tusen femton till tjugo. En bonde vid namn Brynjolv Ulvalde reste sig upp inför alla närvarande. Han hävdade att Göta älv, sedan urminnes tider, hade varit den rätta gränsen mellan det norska, svenska och danska riket.
Han sa det just då, precis då, för att svearna vid det tillfället faktiskt höll marken ända ner till Svinesund. Han ville ha tillbaka den äldre linjen. [gentle] Föreställ dig honom, en enda bonde, som ställer sig upp inför hövdingar och kungamän och kräver att en flod tre mil bort ska ägas av hans kung. Det tog mod.
Senare, under kung Sverres son Håkon Sverresson, pressade Norge kontrollen ända ut till själva Göta älv igen. Men Håkon dog ung, och gränsen gled tillbaka. Det är mönstret genom hela den här historien: varje gång Norge fick en stark kung, sköt sig gränsen österut. Varje gång kungen dog, drog den sig tillbaka.
Det som till slut fastsatte gränsen var Kvitsøyforliket, år tolv hundra åtta, mellan baglarna och birkebeinarna. Det satte Vikens politiska gräns vid Svinesund och Rygjarbit, en linje som höll efter att kung Håkon Håkonsson samlat Norge och avslutat inbördeskrigen för gott.
[whisper] Akershus byggdes omkring nittio år efter det förliket. Inte för att Viken plötsligt blivit viktigt, utan för att Norge för första gången på fyra hundra år verkligen kunde hålla i den här korridoren på allvar. Fästningen är resultatet av det långa kriget, inte orsaken till det.
[gentle] Läs de här sagorna, och du slutar tänka på Viken som en linje på en karta. Det var ett landskap fullt av människor som varje generation måste bestämma sig för: vems skatt betalar jag, vems lag lyder jag, vems kung försvarar mig när någon kommer över fjorden.
[pause] Och just därför behövde Norge till slut en riktig fästning här, i den här delen av landet. Inte för att kungarna älskade sten och murar, utan för att fyra hundra års osäkerhet lärt dem: en gräns som bara finns i ord kan flytta sig över en enda generation. En gräns som försvaras av sten flyttar sig långsammare.
[pause] Oslo ligger där staden ligger av en enda anledning: två små floder. Den ena, Alna, har länge felaktigt kallats Loelva. Men det namnet uppfanns faktiskt år sextonhundratretton av författaren Peder Claussøn Friis, bara för att konstruera en falsk förklaring till varför staden heter Oslo.
[laughs] En hel falsk myt, uppfunnen av en enda man för fyra hundra år sedan, och den lever fortfarande kvar i folks huvuden i dag. Låt oss lägga den åt sidan. Den verkliga Alna var segelbar långt uppför älven för vikingatidens flatbottnade skepp. Mynningen var då omkring sjuttio meter bred, med vattennivå tre meter högre än i dag.
Den här flodmynningen var den bokstavliga grundläggningsplatsen för staden, omkring år tusen. Oslos biskop byggde en kvarn där för att mala säd som samlats in som kyrkotionde. Och den kvarnen är dokumenterad i ett bevarat gåvobrev från en hertig Hakon, av Oslo, Opplandene och Färöarna.
[excited] Just den mannen blev, år tolv hundra nittionio, kung Håkon den femte. Han flyttade huvudstaden till Oslo. Och han byggde Akershus. Omkring tolv hundra nittio anlade han också Oslos första tegelbruk, nära flodmynningen, för att skaffa material till att bygga ut Mariakirkens två torn.
[gentle] Tänk på vad det betyder: åren precis innan han grundade Akershus utvecklade han redan flodnära infrastruktur, tegelbruk och kvarnar och handel. Fästningen var inte en plötslig idé. Den var slutpunkten på ett decennium av byggande.
Medeltidsstaden Oslos centrum växte fram på stranden mellan Alna och den andra floden, Hovinbekken, som också kallades Klosterelva, Nonneelva och Munkebekken. Den utgjorde Gamlebyens norra gräns, och korsades av en medeltida bro, Nonnebrua, som ledde till ett benediktinerkloster.
[whisper] Tre namn för samma lilla bäck, munkar och nunnor på var sin sida — och vattnet rör sig fortfarande dit det alltid rört sig, någonstans under dagens gator, även om staden för länge sedan byggt över det.
[pause] År tio fyrtiosex, om forskarna har rätt, möttes två kungar vid Aker gård. Kung Magnus den gode och Harald Hardråde, hans farbror som kom hem från legendariska strider i Österled. De satte sig ner och gjorde Harald till medkung. Frågan var länge omstridd mellan forskarna Magnus Olsen och Frans-Arne Stylegar, men båda pekar på just den här platsen.
Ett sekel senare, år tolv hundra, utkämpades ett slag mellan birkebeinarna och baglarna precis utanför Aker gård, enligt Sverres saga. Gården och dess kyrka var kyrkoplats och landskapskyrka enligt den äldre Borgartingslagen. År elva hundra åttiotvå gav biskop Helge av Oslo båda till Nonneseter kloster.
Från sextonhundratvå blev Aker-gårdarna Akershus egna försörjnings- och avelsgårdar. En direkt, obruten funktionell länk mellan den urgamla gården och fästningen den till slut gav sitt namn till.
[excited] Men innan Akershus fanns, låg Oslos kungliga residens någon annanstans: Kongsgården, på ett nes strax öster om Mariakirken. Dess äldsta lager var en enkel, ringformad jordvall med vallgrav, byggd i samma stil som engelska och franska motte-borgar. Myntfynd daterar den till tio fyrtio, tio sextio, precis Harald Hardrådes tid.
På tolv hundratalet byggdes en grandiosare version i sten och tegel, möjligen under Håkon den fjärde, efter bränder år tolv hundra tjugotre och tolv hundra femtiofyra. En kunglig hall lika stor som Håkonshallen i Bergen, tjugosju gånger sjutton och en halv meter, plus en timmerhall på sjutton gånger elva meter, Norges största medeltida träbyggnad.
[pause] Men år tolv hundra fyrtio, påskdagen, tjugoetta april, anföll kung Håkons flotta hertig Skule Bårdsson, som hållit sig i Oslo och själv utropat sig till kung. Skule försökte inte ens försvara kongsgården. Han flydde uppför Vestre strete till ett krigsråd vid Hallvardskyrkogården, och flydde sedan hela staden med nittio man.
Över sjuttio av hans män dödades i kyrkogården. Skule själv jagades ner och dödades en månad senare vid Elgeseter kloster i Nidaros. Och här kommer den delen av historien som får en att gå tyst: den store isländske krönikören Snorre Sturlasson hade stöttat Skule.
[whisper] Håkon brannärkte Snorre för förräderi och beordrade hans egen svarson, Gissur Thórvaldsson, att döda honom. Det hände på Snorres gård Reykholt, tjugotredje september, tolv hundra fyrtioett. Samma politiska kris som tömde Oslos kungaborg banade alltså vägen, två år senare och ett hav bort, för mordet på mannen som skrivit ner själva sagorna vi använder här.
[pause] Kongsgårdens ödesdigra svaghet blev tydlig först med utvecklingen av belägringsvapen: den låg exponerad på udden vid flodmynningen, inom räckhåll för projektiler från höjdryggen Ekeberg. Föreställ dig att bo i ett hus du vet att fienden kan beskjuta från en höjd du inte kontrollerar.
Akersneset, däremot, var redan en erkänd gränspunkt för Oslos bymark, enligt Magnus Lagabøtes bylag från omkring tolv hundra sjuttiosex. Ett stup mot havet, en smal och försvarbar tillgång från norr. Nästa gång en kung behövde en tryggare bostad visste han precis var han skulle bygga den.
[pause] Utlösaren, om vi ska tro historikerna, var attacken mot Oslo tolv hundra åttiosju. Den upproriske adelsmannen jarl Alv Erlingsson, kallad den yngre, greve av Sarpsborg, brände enligt traditionen staden. Säkert vet vi att han tillfångatog och dödade kongsgårdens befälhavare, vid Isegran i efterspelet. Efter det stod det klart för alla: de gamla försvarsverken höll inte längre måttet.
Byggmästaren som krediteras den nya fästningen hette Jakob Nielsen, greve av Nordre Halland, ättling till den danske kungen Valdemar Sejr. En dansk adelsman ritade alltså den fästning som skulle försvara Norge mot Danmark, sedan mot Sverige, i sju hundra år framöver. [laughs] Historien har sin egen ironi.
Akershus nämns för första gången skriftligt år tretton hundra, i ett brev från Håkon till Mariakirken. Från den dagen finns fästningen i skrift, inte bara i sten.
[excited] Den ursprungliga byggnaden, uppförd tolv hundra nittionio till tretton hundrafyra, bestod av ett starkt borgtårn med två borggårdar på var sida, placerat på den högsta punkten av udden, med stup ner mot havet. Runt borggårdarna låg två stora flyglar för den kungliga bostaden, plus tre mindre torn.
[pause] Designen var modern för sin tid, långt före sin samtid faktiskt. Redan tretton hundraåtta, bara åtta år efter grundandet, skulle den sättas på prov i strid. Och den höll. Inte som ett enkelt träfort, utan som en verklig, seriös modern befestning.
[pause] Föreställ dig själva byggarbetsplatsen: sten släpad från Ekeberg och närliggande brott, timmer flottat nedför Alna, hundratals arbetare som skulle resa ett borgtårn på en kal, blåsig udde, med havet på tre sidor och kölden som stadig följeslagare.
[gentle] Det tog bara fem år, tolv hundra nittionio till tretton hundrafyra, att resa något starkt nog att hålla emot en här bara åtta år senare. Jämför det med restaureringen sex hundra år senare, som skulle ta över sextio år. Medeltidens byggmästare hade bråttom på ett sätt vår tid sällan är.
[pause] Julen, tretton hundraåtta. Föreställ dig kölden först. Sedan elden från lägereldarna som sprids över hela Akersneset, utanför murarna, inte innanför dem. En svensk hertig, Erik Magnusson av Södermanland, har kommit för att ta borgen medan kung Håkon den femte är borta i Bergen, långt från sin egen huvudstad.
Erik var ung, ambitiös, och son till en kung. Han hade redan blivit lovad Konghelle och Bohuslän av Håkon som brudgåva, en förlovning med Håkons enda äkta barn, den lilla Ingebjørg. Men löftena hade inte infriats, och Erik bestämde sig för att helt enkelt ta det han ansåg sig ha rätt till.
[sad] Sedan hände något ingen planerat. En sjukdom slog ner i det svenska lägret. Den var så svår att den drabbade Erik själv, hertigen, mannen alla följde. De som skrev ner det här efteråt trodde faktiskt att han skulle dö.
[pause] Och medan svenskarna låg där, sjuka och frusna utanför en borg de inte kunde knäcka, samlade sig något helt annat längre norrut. Bondeuppbud från Opplandene, vanliga män med yxor och spjut, inte yrkessoldater. Tre tusen av dem, marscherande genom snön mot Oslo.
Vid nyttår hade de nått bron över Akerselva vid Nedre Foss. Föreställ dig ljudet av tre tusen par fötter på frusen mark, andedräkten som moln i kölden, och på andra sidan bron: en svensk här, redan försvagad av sjukdom, som plötsligt förstår att den är fast mellan en obesegrad fästning och en hämnande bondehär.
[pause] Slaget vid Oslo blev, rent taktiskt, en svensk seger i fältet. Upp till tusen norrmän dödades, en tredjedel av bondehären, i ett av de första slagen i Norge där man använde samlade kavallerichocker. Riddare i full fart mot bondemän med yxor. Det var, rätt och slätt, en massaker i fältet.
[pause] Men borgen själv höll. Det svenska belägringståget, vant vid mindre befästningar runtom i Sverige, klarade helt enkelt inte att knäcka Akersborg. Erik hade vunnit slaget och förlorat kriget. Han tvingades dra sig tillbaka från Oslo utan fästningen han kommit för att ta.
[whisper] Låt protokollet tala om vad som verkligen hände efteråt, för här skiljer sig källorna åt. Den svenska ridderromanen Erikskrönikan berättar händelsen på sitt sätt. Den nära samtida isländska årsboken Annales vetustissimi, skriven av någon som arbetade nästan i realtid just de åren, ger en annan bild av efterspelet.
[gentle] Så vad gör vi när källorna är oense? Vi berättar båda versionerna, och låter er själva höra att historien sällan är en enda ren linje. Det är en av de ärligaste sakerna med åttahundra år gamla papper: ibland måste man erkänna att man inte vet exakt.
Men vad vi vet säkert är vad som hände Erik själv efteråt. Ironiskt nog blev han, trots nederlaget vid Akershus, inbunden i den norska kungaätten på riktigt. Han gifte sig med Håkon den femtes enda äkta barn, Ingebjørg Håkonsdatter, i Oslo, år tretton hundra tolv.
[excited] Deras son, född tretton hundra sexton, blev Magnus Eriksson. Och år tretton hundra nitton, bara tre år gammal, valdes han till kung över både Norge och Sverige samtidigt. Mannen som belägrade Akershus blev alltså far till kungen som förenade båda rikena. Historien har en svårslagen smak för ironi.
[sad] Men Erik själv fick aldrig se det. Hans egen bror, kung Birger, bjöd honom och deras andra bror Valdemar till en fest på Nyköpings slott, december tretton hundra sjutton. Det brukar kallas Nyköpings gästabud. Och det var en fälla.
[whisper] Birger låste in sina egna bröder i en fängelsekällare. Och där, under de följande veckorna, svalt han dem till döds. Mannen som en gång ledde en här mot Akershus, som gifte sig in i den norska tronföljden, dog långsamt av hunger, instängd av sin egen bror.
[pause] Det här blev, tretton hundraåtta, den första av vad som skulle bli omkring tio belägringar av Akershus fram till sjutton hundrasexton. Ingen enda av dem lyckades ta fästningen genom en direkt militär attack. Kom ihåg den siffran. Vi ska återkomma till den, gång på gång, genom hela den här berättelsen.
[pause] Kom ihåg barnet vi lämnade i föregående kapitel: Magnus Eriksson, tre år gammal, kung över både Norge och Sverige. När han växte upp och började styra på riktigt, började också missnöjet växa. Norska adelsmän gillade inte att deras kung också var Sveriges kung, med allt vad det innebär av delad uppmärksamhet och delad lojalitet.
[whisper] Och mitt i detta missnöje hittar vi ett äkta brev, daterat sjuttonde april, tretton hundra trettioåtta, skrivet i Bergen. Biskop Håkon skänker det till en man vid namn Bjarne Erlingssøn. Låt protokollet tala med sina egna ord.
Biskopen skriver att det går rykten från Viken: en förlikning ska ha nåtts mellan biskopen av Hamar och en adelsman vid namn Ulv Saxesson. Som del av den förlikningen skulle Ulv Saxesson bli medlem av riksrådet och få, håll i er, själva Akershus.
[gentle] Men här kommer det som gör biskop Håkon så sympatisk. Han skriver, uttryckligen, att han vill ha säkrare bekräftelse innan han tror på något av detta, eftersom han bara har obekräftade rykten. En medeltida människa som säger: vänta lite, låt oss inte dra för snabba slutsatser. Sexhundraåttio år innan källkritiken blev en vetenskap, praktiserade han den redan.
[pause] Ett decennium senare träffar vi den man som verkligen höll Akershus: hövitsman Svarte Jöns, kallad så på grund av sitt mörka hår eller kanske sitt temperament, ingen vet säkert längre. Han är styrkt som Akershus befälhavare genom hela fjortonhundratrettiotalet, i brev från fjorton hundra trettiotvå ända till trettioåtta.
År fjorton hundra trettioåtta, skärps stridigheterna in i vad som kallas Amund Sigurdssons uppror. Och här har vi en riktig medeltida deckargåta. En guldsmed vid namn Harald Guldsmed hade utfärdat ett brev under vad som verkar ha varit ett förfalskat eller obehörigt använt stadssigill.
[excited] Brevet anklagade Svarte Jöns för att ha skyddat själve upprorsledaren Amund Sigurdsson vid biskopens residens i Oslo. Hela stadsrådet kallades samman för att reda ut saken: en ny hövitsman, provosten, lagmannen, rådmän, många namngivna borgare.
[pause] Vad de kom fram till var både mindre och mer intressant än ryktet. De inneboende visade sig bara vara Jöns egna svenner, inte upprorsledaren själv. En man vid namn Erland Andersson hade separat erbjudit sig att gripa Amund Sigurdsson i Oslo, men stoppades av allmogen själv.
[gentle] Och ingen i rådet hade hört talas om eller godkänt något av det här. Föreställ dig ryktesspridningen: ett stadssigill missbrukat, kanske av en enda privatperson, och plötsligt är en hel stad indragen i misstankar om förräderi mot kronan. Så pass ryktesdrivna var politiken kring Akershus på trettiotalet.
[whisper] Men den vackraste, mest mänskliga källan från hela den här perioden är ett brev från omkring tretton hundra sjuttio, skrivet på själva Akershus, av en kvinna som en dag skulle bli en av Nordens mäktigaste regenter någonsin: drottning Margareta.
[sad] Hon skriver, i sin egen röst, till kung Håkon, att hon och hennes hushåll lider stor brist på mat och dryck. Hon ber honom hitta något sätt så att de som är med henne inte behöver skiljas från henne av bara hunger.
[pause] Tänk på det ett ögonblick. En framtida drottning, sedan känd som en av historiens skickligaste politiker, tvingad att skriva ett tiggarbrev från sin egen kungliga fästning, om bröd. Hon ber honom också skriva till en tysk köpman vid namn Westfal så att han fortsätter ge henne kredit.
Hon nämner en guldsmed vid namn Bartolomeus, som ursäktade sig från ett besök eftersom hans skepp med handelsvaror från Flandern annars skulle ha seglat utan honom. Och hon lade in ett gott ord för en man som riskerade landsförvisning, en Kætill av Hofflandom, och bad att straffet skulle vänta tills en viss Henrik återvänt från Bergen.
[gentle] Det är inte ett brev om krig eller kronor. Det är ett brev om mat på bordet, kredit hos en köpman, och en vän hon försöker skydda från förvisning. Pergamentet finns fortfarande kvar, i Riksarkivet. Du kan i princip läsa hennes egen handstil, om du ber om att få se den.
Redan fjorton hundrafyra nämns Akershus arkiv för första gången, i drottning Margaretas skriftliga instruktioner inför kung Eriks resa till Norge. Hon namnger uttryckligen Tunsberg och Akershus, och hur deras handlingar ska skötas. Redan då förvarades alltså dokument på just den här platsen.
[pause] Och fjorton hundrafyrtiofem hittar vi ett brev som visar hur skiftet av befälhavare faktiskt gick till i praktiken: en riddare, en lagman och fem andra män dokumenterade en tvist mellan Sigurd Jonssøn och Hartvik Krummedike, om inventarier som saknades när Hartvik tog över Akershus slott.
[excited] Lägg märke till namnet Krummedike. Kom ihåg det. Den här familjen är bara på väg in i vår berättelse, och de kommer att stanna kvar, generation efter generation, i nästan varje stort drama Akershus har att erbjuda de kommande hundra åren.
[pause] Fjorton hundra fyrtionio kom en man till Norge som redan var kung någon annanstans. Karl Knutsson Bonde, en svensk adelsman som rest sig genom Engelbrektsupproret femton år tidigare, hade krönts till kung Karl den åttonde av Sverige den tjugoåttonde juni fjorton hundra fyrtioåtta.
[excited] Men han nöjde sig inte med en krona. I oktober fjorton hundra fyrtioåtta red han in i Norge med fem hundra ryttare, och blev vald till norsk kung vid ett ting i Hamar, den tjugofemte oktober. Biskop Gunnar Thorgardsson av Hamar hyllade honom personligen.
Han red vidare till Trondheim, där ärkebiskop Aslak Bolt krönte honom, tjugonde november, fjorton hundra fyrtioåtta. Föreställ dig det: en man som på mindre än ett år blivit kung över två riken samtidigt, precis som Magnus Eriksson en gång varit, hundra år tidigare.
[pause] Han återvände till Sverige, och lämnade en man vid namn Erik Sæmundsson som sin representant i Norge, kommendant på Tunsberghus. Efter julen kom Karl tillbaka och försökte, utan att lyckas, ta Akershus fästning.
[excited] Och här kommer den verkliga förklaringen till varför belägringen misslyckades, en förklaring som först en källa, nästan fem hundra år yngre, avslöjade: fästningens hövitsman just då hette Hartvig Krummedike. Ja, samma familj. Och Hartvig ledde fraktionen som stödde en helt annan tronpretendent: Christian den förste av Oldenburg.
[whisper] Samtidigt som Karl belägrade, dödades hans egen representant Erik Sæmundsson, angivligen på Hartvig Krummedikes order. Karls norska stöd kollapsade praktiskt taget övernatt. Hans anhängare flydde landet.
[pause] Rivalen Christian den förste kröntes i Trondheim, andra augusti, fjorton hundrafemtio. Tvisten hade redan lösts formellt några månader tidigare, vid ett fredsmöte i Halmstad i maj samma år, där Sverige gav upp sitt anspråk på den norska kronan. Två kronor, en belägring, och en enda förrädares familj som avgjorde utgången.
[gentle] Lägg märke till mönstret. Erik Magnusson belägrade Akershus tretton hundraåtta, och blev genom äktenskap far till en union-kung. Karl Knutsson belägrade Akershus fjorton hundrafyrtionio, redan själv union-kung. Båda misslyckades att ta borgen. Båda förblev, på olika sätt, invävda i Norges historia ändå.
[pause] Nu kommer vi till en av de mörkaste och mest mänskliga historierna hela Akershus har att berätta. Den handlar om en man, ett brutet löfte om fritt lejd, och en familj som redan en gång dödat för den här fästningens skull.
Först, motivet. År fjorton hundra nittiosju, fem år innan det här dramat når sin kulmen, skrev bönder i södra Gudbrandsdalen, inom Akershus län, till kung Hans. De tackade honom för freden de haft sedan kung Christierns tid.
[angry] Men de klagade också, bittert, över fogdarna som skickades ut av slottsherrarna, och över hur deras rätt till fri gästning och passkost trampades under fot. Föreställ dig det: vanliga bönder, fem år innan ett stort uppror, som redan skriver direkt till kungen för att klaga på Akershus-länets förvaltning.
[pause] Ur den grogrunden av vrede växte Knut Alvsson fram: Norges störste godsherre i sin samtid, arvinge till både Giske- och Sudreim-godsen, en man med mer jord och mer makt än någon annan norsk adelsman som levde. Han var själv befälhavare på Akershus från fjorton hundra nittiosju till nittionio, innan han avlöstes av en dansk adelsman, Peder Griis.
[excited] Föreställ dig hur det känns: att styra Norges viktigaste fästning i två år, och sedan bli utbytt mot en dansk. Femton hundraett till femton hundratvå reste Knut en här från gränsdistrikten mot Sverige. Han återtog både Akershus och Tunsberghus. Han avsatte Griis med våld.
[pause] Och vi har hans eget brev. Tjugofjärde juli, femton hundratvå, till den svenske stormannen Svante Nilsson, som några år senare själv blev riksföreståndare, skriver Knut själv och berättar personligen om upproret. Det är inte någon senare krönikörs återberättelse. Det är hans egna ord, i hans egen sak, medan det fortfarande pågår.
Danskanställda skotska legosoldater belägrade Akershus samma år, i ett försök att slå tillbaka. De misslyckades. Knut höll ställningarna.
[pause] Och nu träder Henrik Krummedike in i historien, sonen till Hartvig som femtio år tidigare försvarade Akershus mot Karl Knutsson Bonde. Henrik reste en här mot Knut. Enligt ett bondebrev från augusti femton hundratvå, ett brev som bara överlevt för att det citerades i senare forskning, förhandlade han ner det lokala utskrivningskravet från var tredje man till var sjätte.
[whisper] Han gjorde det för sitt förestående angrepp på Akershus, mot samma fästning hans egen far en gång försvarat. En eftergift i utskrivningen, i utbyte mot lokalt stöd för anfallet som komma skulle.
[pause] Och så kommer den elfte augusti, femton hundratvå. Knut begär förhandlingar under fritt lejd, en medeltida hedersöverenskommelse som skulle göra honom osårbar under samtalen. Han litade på den.
[sad] Samtalen hölls ombord på Henrik Krummedikes eget skepp, den artonde augusti. Och där, trots det fria lejdet, mördades Knut Alvsson. Ett notoriskt brott mot medeltidens lag, som historiker fortfarande diskuterar mer än femhundra år senare.
[angry] Krummedike hävdade efteråt att han hade rätt att döda Knut enligt villkoren i just den överenskommelsen om fritt lejd, ett juridiskt tvivelaktigt påstående som Oslorätten omedelbart godtog. Wikipedia-artikeln själv tolkar detta som bevis på att rätten inte hade något verkligt val.
[gentle] Föreställ dig rättegången: en man som just dödat Norges störste godsherre under falskt beskydd, som försvarar sig med samma dokument han just brutit mot, inför en domstol som möjligen inte vågade säga emot. Rättegången var, med sina egna ord, på många sätt bara en formalitet.
Fästningstornet som fortfarande, än i dag, kallas Knutstårnet, uppkallades efter honom i efterhand. Ett minnesmärke i sten för en man som förråddes av just den hedersöverenskommelse han litade på.
[pause] En fullständig lista över Akershus hövitsmän, från tretton hundra tretton ända till sextonhundrasjuttionio, är bevarad i facklitteraturen. Knut Alvssons namn står där bland alla de andra, en rad i en lång lista, för den som inte vet vad raden faktiskt betyder.
[whisper] Och här är den obesvarade frågan som ingen källa någonsin löst: trodde Henrik Krummedike verkligen att han hade juridisk rätt att döda Knut, eller visste han precis vad han gjorde, och räknade han bara med att ingen skulle våga stoppa honom? Källorna säger inte. Det är en fråga historien lämnar öppen, för evigt.
[pause] Men mordet slutar inte historien på en gång. Redan femton hundrasex noterar ett brev till Svante Nilsson att hertig Christian, den unge mannen som en dag skulle bli kung Christian den andre, var vid Båhus och skulle tillbringa julen antingen där eller på Akershus.
[whisper] Ett brev från januari femton hundrasju berättar att den unge herren reste till Akershus med hundrafemtio man, medan norska ledare, däribland Nils Henriksson, mötte honom vid Oddevall. Skribenten Ture Jönsson höll själv vakt, och vågade bara resa nattetid, av rädsla för överfall.
[sad] Föreställ dig den världen: en region så osäker efter Knuts död att en fullvuxen brevskrivare bara vågar resa i mörker, i skydd av natten, rädd för sitt eget liv på vägen till Akershus. Brev från femton hundraåtta rapporterar fortsatt oro och förhandlingar mellan danskar och norrmän ända in i Hedmarken och Toten.
[gentle] Knut Alvssons mord var alltså inte ett enda kort våldsutbrott. Det lämnade efter sig år av misstro, oro och nattliga resor i skräck. Så fungerar det ofta med våld i historien: själva händelsen är en enda dag, men efterdyningarna varar i årtionden.
[pause] Prins Christian, den blivande Christian den andre, mötte en ung kvinna vid namn Dyveke Sigbrittsdatter i Bergen, omkring femton hundrasju till femton hundranio. Han lät bygga ett stenhus åt henne och hennes mor Sigbrit Willoms i Bjørvika, alldeles intill Akershus slott. Nära nog, enligt flera källor, för att kunna se Akershus murar därifrån.
[excited] Men det är modern, Sigbrit, som verkligen förtjänar er uppmärksamhet här. Hon gick från att sälja sötsaker på en gata i Bergen till att bli Christians de facto finansminister. Hon kontrollerade dansk-norsk tull och myntväsende på höjden av sin makt, femton hundratjugoett till tjugotvå.
[gentle] Tänk på vad det innebär: en kvinna utan adlig börd som styrde kronans ekonomi, i en tid då sådant praktiskt taget aldrig hände. Adeln hatade henne för det. Och det hatet skulle till slut kosta henne allt.
[sad] Hon föll tillsammans med Christian, femton hundratjugotre, och avrättades sannolikt som häxa eller kättare i Vilvoorde, femton hundratrettiotvå. Ungefär samtidigt som Christians sista försök att återta Akershus kollapsade. Två fall, samma tid, ett hav ifrån varandra.
[pause] Det här var samma Christian som vi just hörde om, den unge hertigen som reste till Akershus med sina hundrafemtio man medan folk bara vågade färdas nattetid. Åren av oro i Hedmarken formade honom, långt innan han någonsin blev kung.
[excited] Och när han väl blev kung, tog han med sig Sigbrit rakt in i maktens korridorer. Föreställ dig hovets adelsmän, uppfödda på tanken att makt tillhör börd och blod, som plötsligt måste förhandla om skatter och myntväsen med en kvinna som en gång sålde sötsaker på en gata i Bergen.
[gentle] Deras raseri handlade sällan om hennes kompetens. Alla källor tyder på att hon var skicklig, kanske skickligare än de flesta av dem själva. Det handlade om att hon inte skulle få ha den makten alls, enligt deras världsbild.
[whisper] Och det är just därför fallet blev så totalt när det kom. Inte bara avsatt från makten, utan anklagad för trolldom, häxeri, kätteri. Ingen av de mäktiga männen runt henne, som haft precis samma sorts makt, mötte någonsin samma sorts anklagelse. Den föll bara på henne.
[sad] Huset i Bjørvika, så nära Akershus murar att man kunnat se det från vallarna, står inte kvar längre. Men platsen gör det. Nästa gång du går längs vattnet där, tänk på en ung kvinna vid namn Dyveke, och en mor som byggde sig en maktposition ingen kvinna i hennes ställning någonsin haft, och som förlorade allt för det.
[pause] Nu ska jag berätta om det största detektivarbetet i hela den här berättelsen. Frågan är enkel: belägrade Sverige Akershus år femton hundratjugotre, under det som brukar kallas Grevefejden? Det korta svaret är nej — men det är ett nej som behöver en hel utredning för att förstås, för fyra språkversioner av samma historia ger fyra olika svar, och två av dem har helt enkelt fel.
[excited] Här är pusslet, upplagt för er direkt: fyra språkversioner av samma historia, norska, danska, svenska och engelska Wikipedia, berättar fyra olika versioner av samma år. Och två av dem har helt enkelt fel.
Låt oss börja med vad som faktiskt hände, styrkt av riktiga brev. Hans Mule, biskopsvald i Oslo, höll Akershus femton hundratjugotre. Hans egna män rånade, brände och plundrade Hedmark efter att bönderna där bytt lojalitet från den avsatte Christian den andre till den nye kungen Frederik den förste.
[whisper] Vi har Hans Mules eget edsbrev, författat nära Köpenhamn i oktober femton hundratjugotre. Han kallar sina egna handlingar – håll i er nu, för det här ordet blir viktigt – för 'then erlige oc cristeliige feyde'. Den härliga och kristliga fejden.
[gentle] Ordet 'feyde'. Fejd. Det är nästan säkert roten till hela förvirringen. För det finns en helt annan, mycket större händelse i dansk-norsk historia som kallas just Grevefejden: ett inbördeskrig femton hundratrettiofyra till trettiosex, utkämpat nästan uteslutande i Danmark.
[pause] Den norska och den danska Wikipedia-artikeln blandar alltså ihop två helt olika saker: Hans Mules interna kris femton hundratjugotre, och det verkliga inbördeskriget elva år senare. De tar datumet från den första händelsen och etiketten från den andra.
[excited] Men den svenska artikeln håller de två händelserna isär, rent och tydligt: ett femton hundratjugotre-anfall under Gustav Vasas revolt, och separat, ett femton hundratrettiofyra till trettiosex-avsnitt under den faktiska Grevefejden, då Oslos befolkning brände sina egna hus för att neka svenskarna husrum.
Och den engelska artikeln ger oss den avgörande, kontrollerbara detaljen som saknas överallt annars: ett namngivet befäl. Hans Mule, i tjänst från femton hundrasexton, leder just den här episoden. Ingen nämner Grevefejden i samma andetag som honom.
[pause] Men låt oss inte nöja oss där. En verklig, separat svensk militäraktion ägde faktiskt rum femton hundratjugotre. Gustav Vasas styrkor erövrade Blekinge och norra Bohuslän samma år, styrt från Olsborgs fästning, tills området återlämnades till Norge vid Malmöfreden femton hundratjugofyra.
Och Hans Mule själv, i april femton hundratjugofyra, angav 'den hotande faran från svensk sida' som anledning till att han inte kunde närvara vid ett kungligt herredagsmöte. Han visste alltså mycket väl om det verkliga svenska hotet, samtidigt som han själv brottades med Hedmarks bönder.
[whisper] Innan vi går vidare, en detalj som hör hemma här: redan i februari femton hundratjugotre var Hans Mule bara 'Electus i Oslo', ännu inte vigd, och han agerade tillsammans med en helt annan namngiven hövitsman, Antonius Marskalk. Mule måste ha övertagit själva slottet någon gång mellan februari och oktober, precis under den kris vi just berättat om.
[angry] Och i november femton hundratjugotre, nära Köpenhamn, läste det danska riksrådet avlyssnade brev från det norska riksrådet, och fick veta om Hans Mules 'voldsomme Færd', hans våldsamma uppträdande, specifikt mot en herr Olaf Galde och ett antal bönder. De skrev direkt till honom och beordrade honom att sluta trakassera dem som gett sig till kung Frederik.
[gentle] Ett brev från motståndarsidan själv, som oberoende bekräftar precis samma våld som böndernas egen petition beskriver. När två fientliga parter råkar berätta samma historia, då börjar man kunna lita på den.
[pause] En noggrann genomsökning av det digitaliserade medeltida brevarkivet för femton hundratrettiofyra till trettiosex hittade inga primärkällor alls för något svenskt angrepp på Akershus eller Oslo just då. En dedikerad norsk facköversikt över alla krig Norge deltagit i placerar hela episoden fast vid femton hundratrettioett till trettiotvå istället.
[excited] Så här är slutsatsen, efter att ha nystat i fyra språk, två sidor, och ett dussin brev: femton hundratjugotre var en verklig, dokumenterad intern dansk-norsk kris under Hans Mule, som råkade sammanfalla med Gustav Vasas verkliga men separata erövring av Blekinge och norra Bohuslän. Grevefejden, det äkta inbördeskriget, kom elva år senare, och nådde knappt Norge alls.
[gentle] Två språkversioner av samma artikel har förväxlat dem i årtionden, kanske århundraden. Nu vet ni bättre än de flesta som någonsin läst om Akershus. Historia ligger inte alltid färdig och väntar på dig. Ibland måste du gräva fram den, brev för brev.
[pause] November femton hundratrettioett. Christian den andre återvände till Norge efter åtta års landsflykt, med en flotta och ett sista försök att ta tillbaka den krona han förlorat. Han riktade sig direkt mot Akershus.
[excited] Vad han inte visste var hur svag fästningen faktiskt var just då. Bara tjugo till trettio man bemannade hela borgen när belägringen började, resten av garnisonen var utspridd på andra uppdrag. Om han hade vetat det, hade historien kunnat sluta helt annorlunda.
Kommendanten Mogens Gyldenstjerne själv skrev till kung Frederik den förste, ett brev som fortfarande finns kvar, daterat på Akershus, femte september femton hundratjugonio, två år innan belägringen. Ett mönster av rapportering till kronan, mitt i en osäker tid.
[pause] Danska och lübska undsättningsstyrkor hävde belägringen i mars femton hundratrettiotvå, med verklig strid på fjorden och på land, inte bara en blodlös reträtt. Detta var Christian den andres sista försök. Han skulle aldrig få en ny chans.
[angry] Och söndagkvällen, tjugoförsta januari, femton hundratrettiotvå, angrep Gyldenstjernes soldater Hovedøya kloster och plundrade det. Klostret brändes några månader senare, i april samma år, och stenen återanvändes för att förstärka Akershus egna fästningsverk.
[gentle] Ett kloster revs för att en fästning skulle stå stärkare. Historien äter så ofta upp det åldre för att bygga det nyare, sten för sten, utan att de flesta som går förbi någonsin vet varifrån materialet kom.
[pause] Mitt i allt detta besitter vi också en helt annan sorts källa: en administratörs egen röst. Oluf Galde, hövitsman och stattholder sönderfjells, utfärdade femton hundratjugosex en detaljerad myntreglering, som svar på en rikstäckande myntbrist.
[laughs] Han specificerar allt, ner till minsta detalj: fyra danska vitten per mynt, trettio mynt per gyllen, hundratolv mynt per ren silvermark. Och han skriver, nästan road, att smärre avvikelser inte ska straffas, eftersom myntmästaren 'inte alltid kan träffa exakt rätt'.
[gentle] Här möts krig och vardag, sida vid sida. Mitt i krig och belägring och mördade riksföreståndare sitter en man på Akershus och skriver ner exakt hur många mynt som går på en silvermark, med en axelryckning för mänsklig ofullkomlighet. Akershus var inte bara ett slagfält. Det var också ett kontor.
Gyldenstjerne rapporterade själv till kung Frederik om händelserna i Norge sedan hertig Christians ankomst, och om förvaltningen av Akershus tillsammans med Mogens Lauritssøn och sin egen bror Otte, september femton hundratjugonio. Familj och byråkrati, sida vid sida med krigskonst.
[pause] Fyra decennier efter Gyldenstjernes brevväxling och Oluf Galdes myntregler kom kriget tillbaka till Akershus, på riktigt. Femton hundrasextiosju, mitt under det nordiska sjuårskriget, försökte Sverige igen. Enligt en detaljerad berättelse nedtecknad nittonhundrafem hade fälttoget två faser. Först anföll den svenske härföraren Jon Siggesson i februari, och slogs tillbaka.
På sin reträtt brände han en domkyrka, nästan säkert Hamars. Sedan, på kung Erik den fjortondes direkta order, marscherade Tønnis Olofsson med trupper från Båhus för att förena sig med Siggesson till en kombinerad ny belägring. Också den, förgäves.
[excited] Källan beskriver den här belägringen som 'den skarpaste Akershus någonsin haft'. Erik den fjortonde själv ansåg Norges erövring given om både Båhus och Akershus föll. Det här var, med andra ord, Sveriges mest allvarliga försök att verkligen ta Norge.
[pause] Men i Oslo satt en man vid namn Christen Munk, länsherre och hövitsman på Akershus femton hundrafemtiosex till sjuttiotvå. Och han fattade ett radikalt beslut: han brände staden själv. Sin egen stad. För att neka svenskarna skydd och förnödenheter.
[whisper] Föreställ dig det beslutet, som befälhavare. Att titta ut över en stad full av vanliga människors hem, och bestämma att det är rätt att bränna dem, allihop, för att röva bort fienden en enda natts skydd. Han höll ut mot båda anfallsvågorna den här kampanjen, och fästningen höll båda gångerna.
[gentle] Hans position ses i dag som den direkta förelöparen till det senare stattholderämbetet, en institution som skapades just efter det här kriget, när kronan insåg att Norge inte kunde styras på avstånd från Köpenhamn. Krisen skapade alltså den institution som skulle styra Norge i två århundraden.
Munketårnet, fästningens gamla vattentorn, som Munk byggde om till ett kombinerat krut- och porttårn femton hundrafemtionio, bär fortfarande hans namn i dag — ett tårn uppkallat efter en man som brände en hel stad för att rädda den från att falla.
[pause] Munk räddade staden genom att bränna den. Ett kvarts sekel senare valde nästa kung en fredligare metod för att stärka fästningen: byggnadslusta istället för eld. Kung Christian den fjärde, född femton hundrasjuttiosju, regerade femton hundraåttioåtta till sextonhundrafyrtioåtta, började om Akershus i grunden från femton hundranittiotre. Han byggde en renässansfästning i italiensk bastionstil, med stenklädda jordvallar.
[excited] Och när Oslo brände ner sextonhundratjugofyra, gjorde han något typiskt för sig: han tvingade hela befolkningen att bygga en helt ny, befäst stad direkt intill borgen, och döpte den efter sig själv. Christiania.
[gentle] Tänk på det. En hel stad, tvångsflyttad och tvångsuppbyggd, för att en kung skulle få sitt namn på kartan. Christiania stod kvar i nästan tre hundra år, ända tills staden återfick namnet Oslo nittonhundrafemton.
[gentle] Men fästningens egen byggnadshistoria gömmer sitt eget lilla mysterium. Historikern Gustav Storm skrev den grundläggande akademiska redogörelsen för Akershus historia redan nittonhundraett. Trettio år senare satte sig forskaren Widerberg medvetet före att kullkasta Storms hela framställning, med en tolkning av byggnadskronologin han själv kallade 'helt avvikande' från professorns.
[laughs] Och de var inte ensamma om att tvista. Överste Wahl skrev sin egen artikelserie om saken redan på tjugotalet, och arkitekten Sinding-Larsen gick så långt att han sjutton år senare publicerade en rättelse av sina egna tidigare slutsatser. Fyra forskare, fyra tolkningar av en och samma byggplats.
Fästningens egna räkenskaper från femton hundranittiotre till nittiofyra visar exakt vilka byggmaterial som köptes in och för vilka summor, oavsett vad forskarna sedan tvistat om. Och tvisten har åtminstone en obestridd slutpunkt: femte mars sextonhundrafyra gick en kunglig order ut om att stoppa byggarbetena och avskeda byggmästarna. Elva års febrilt byggande, avslutat med ett enda brev.
[gentle] Takläckage, i vad som samtidigt ansågs vara Norges finaste bostad. Föreställ dig det: en kunglig dam sitter i sin kammare, med ett tråg på golvet för att fånga regnet, i samma fästning som just då byggdes om till en av Nordens modernaste bastionsanläggningar. Båda sakerna var sanna samtidigt.
Det gamla kärntårnet Våghalsen och det mindre tårnet Fuglesang revs under den här perioden. I deras ställe byggdes Blåtårnet, i tegel, sextonhundratjugotre, och Romerikstårnet. Fästningens siluett förändrades helt, sten för sten, under Christian den fjärdes ledning.
[pause] Christian den fjärdes byggmästare lade ner sina verktyg sextonhundrafyra, men fästningens roll som maktens säte var bara på väg att växa. Hannibal Sehested, stattholder sextonhundrafyrtiotvå till femtioett, bodde på Akershus medan han byggde upp ett privat godsimperium på tre hundra nitton gårdar över Eiker, Lier och Skoger. En man med officiell makt över hela Norge, som samtidigt tjänade sig själv rikare än någon annan.
[excited] Ulrik Fredrik Gyldenløve, oakta son till kung Frederik den tredje, innehade stattholderämbetet i trettiofem år, sextonhundrasextiofyra till nittionio. Den längsta ämbetsperioden i ämbetets hela historia. Han styrde Norge längre än de flesta av oss lever i ett enda jobb.
[gentle] Men låt oss se det vardagliga, byråkratiska Akershus också. Peder Hanssøn Litle, hövitsman från femton hundrafyrtioett, lämnade en detaljerad, dag-till-dag administrativ korrespondens: vapenproduktion, tvångsutskriven timmerkörning för Oslos borgare, en skattetvist med stadens borgerskap.
[gentle] Läs mellan raderna i Litles brev, och du ser en man som varje vecka balanserade omöjliga krav: kronans behov av vapen och virke, mot borgarnas tålamod, som tänjdes år efter år. Ingen episk strid, inga fanfarer — bara en tjänsteman som höll ett helt län samman genom att skriva rätt brev till rätt person, om och om igen.
[whisper] Och en fyra dagars årlig arbetsplikt, pålagd lokala bönder, år efter år, en börda de bar utan att någonsin synas i de stora kungliga krönikorna. Det är de här rösterna, de vanliga människornas, som oftast saknas mest i den här sortens historia. Men när de dyker upp, då är det värt att lyssna extra noga.
[pause] Sextonhundrafyrtiofem, mitt under Sehesteds tid, tvingade Freden i Brömsebro, som avslutade Torstensonkriget, Danmark-Norge att avstå de gamla norska landskapen Jämtland och Härjedalen.
[sad] Och ytterligare territoriella förluster av Bohuslän efter krigen sextonhundrafemtiosju till sextio gjorde Akershus ännu viktigare som nationell stryktepunkt. Ju mer Norge krymptes runt omkring, desto mer avgörande blev just den här enda fästningen.
[gentle] Fästningen byggdes vidare ut under den nederländske ingenjören Isaac van Geelkerck. Ännu en utlänning som formade Norges viktigaste försvarsverk, precis som den danske Jakob Nielsen gjort tre hundra år tidigare. Akershus historia är fylld av byggmästare som inte själva var norska, men som byggde för Norges skull.
[pause] Van Geelkercks bastioner skulle snart få sitt hårdaste test. Åttonde mars sjutton hundrasexton. En av Europas mest legendariska kungar, Karl den tolfte av Sverige, lanserade ett överraskningsanfall mot Akershus med omkring tre tusen man.
[excited] Kommendant överste Jørgen Christopher von Klenow, av gammal mecklenburgsk adelssläkt, samlade omkring två tusen försvarare. Tre mot två. Och han höll ut genom en månadslang belägring, innan svenskarna till slut drog sig tillbaka.
[whisper] Föreställ dig månaden inifrån murarna: ranson på is och kallt kött, vakter som knappt fick sova, och utanför, ständigt, dånet från kanoner som aldrig riktigt tystnade. Två tusen man instängda, med tre tusen belägrare utanför, och ingen av dem visste ännu hur det skulle sluta.
[gentle] Det här blev en huvudanledning till att hela Karl den tolftes första norska fälttog bedömdes som ett misslyckande. En enda obesegrad fästning, och en av historiens största krigarkungar tvingades vända om.
[pause] Låt mig måla upp en scen för er, nedtecknad nittonhundrafem: Karls män marscherade över isen på Bunnefjorden, mot Oslo. När de närmade sig öarna närmast Ekeberg, blev de beskjutna från Akershus.
[excited] De ändrade riktning över isen mot Nakholmen. Beskjutna igen. De försökte Ladegårdsøen, dagens Bygdøy. Beskjutna ännu en gång. Föreställ dig det: en hel här som försöker hitta en väg över isen, och en enda fästnings kanoner som styr precis vart de kan gå, i realtid, som ett jätteschackspel utspelat på fruset vatten.
[pause] Inne på fästningen måste varje kanonskott ha låtit som en fråga: har de ändrat riktning igen? Var är de nu? Artillerister sprang mellan positionerna i mörkret, och en befälhavare som inte hade råd att gissa fel en enda gång.
[laughs] En svensk tidningskrönika från artonhundratalet bekräftar att folkvisor om Karl den tolfte och belägringen av Akershus redan sjungs samma år som det hände. Historien blev legend nästan omedelbart.
[gentle] Fundera på vad som stod på spel. Om Akershus hade fallit den månaden, hade Karl den tolfte troligen tagit hela Østlandet, och Norges historia hade kunnat se helt annorlunda ut. En enda befäst udde, envist försvarad, höll en av Europas mest fruktade arméer borta från huvudstaden.
[pause] Von Klenows efterföljare som kommendant, Georg von Bertouch, sjutton hundranitton till fyrtio, levde ett anmärkningsvärt dubbelliv, både yrkessoldat och lärd man. En krigare och en akademiker i samma kropp, en sorts man den här fästningen tycks locka till sig, gång på gång.
[gentle] Och Ove Gjedde, Akershus första utnämnda militärkommendant redan sextonhundratjugonio, hade tidigare lett en internationell karriär som bland annat omfattade att befälha Danmarks första expedition till Ostindien. En man som seglat halva jorden runt, innan han någonsin blev fast vid en enda udde i Oslofjorden.
[pause] Vid sjuttonhundratalets mitt, omkring sjutton hundrafemtio, var själva befästningsverken redan militärt föråldrade. Krigskonsten hade sprungit ifrån stenmurar och jordvallar.
[gentle] Och efter unionen med Sverige artonhundrafjorton avaktiverades Akershus som operativ fästning, och delar av yttermurarna revs. Ingen fiende skulle någonsin få chansen att pröva murarna igen. Till slut avväpnades platsen inte av ett svärd, utan av freden själv. Det är, på sitt eget sätt, den fredligaste segern av alla.
[pause] Fästningen som höll emot Karl den tolfte fick nu en prövning av ett annat slag, den här gången inifrån de egna murarna. Från artonhundratjugotalet användes stora delar av Akershus som ett tvångsarbetsfängelse, känt bara vid ett enda namn: Slaveriet. Inte ett fängelse i den mening vi tänker oss i dag. Fångar kunde hyras ut för arbete i staden, istället för att avrättas.
[excited] Den mest berömda fången var Gjest Bårdsen, född sjutton hundranittioett, död artonhundrafyrtionio: Norges legendariska utbrytarkonung. Hans egna fängelseminnen, skrivna på Akershus artonhundratjugosju till trettiofem, finns bevarade i digitaliserad form ännu i dag.
[gentle] Föreställ dig honom där, i cellen, med papper han sannolikt inte skulle haft, och skriver ner sitt eget liv medan han fortfarande sitter fast bakom samma murar han flera gånger lyckats fly ifrån. Det är inte någon annans version av honom. Det är hans egen.
[pause] Ole Høiland, tidens andra stora namn, genomförde artonhundratalets djärvaste norska bankrån. Han memorerade Norges Banks huvudnyckel, fjorton hack, bara genom att observera under fyra nätter i rad.
[excited] Ingen inbrottsverktyg, inget våld, bara mänsklig envishet och ett minne tränat till perfektion. En levande svensk tidningsberättelse från artonhundranittio om hans fångenskap och flykt från Akershus finns bevarad, rikare på detaljer än någon senare sammanfattning någonsin lyckats fånga.
[whisper] Bevarade museiartefakter från den här perioden berättar sin egen tysta historia. Ett fånges järnhalskrage, tungt och kallt, gjort för att göra flykt genom trånga passager omöjlig.
[sad] Och ett riktigt fotografi, ett artonhundratals kriminalregistreringsfoto: en man vid namn Johannes Lauritz Norgreen, skägg, blicken rakt in i kameran, en av tusentals fångar vars enda kvarvarande spår i historien är ett enda registreringsfoto.
[gentle] Vi vet nästan ingenting mer om honom än det ansiktet. Ingen bok, inget brev, bara ett fotografi taget för identifikation, inte för att någon skulle minnas honom. Men vi minns honom ändå, just nu, tack vare den bilden.
[gentle] Och här är en detalj som får mig att le, mitt i allt det här mörkret: ända till artonhundrasextiosex huserade själva Riksarkivet, nationalarkivet, också på Akershus. Och dess förste direktör var ingen mindre än poeten Henrik Wergeland.
[excited] Samma Wergeland som bara några år tidigare blev en symbol för Torgslaget, den man vars rop för konstitutionen förändrade Norges historia. Han tillbringade senare år av sitt liv, inne på samma fästning, med ansvar för just de dokument vi använder för att berätta den här historien i dag.
[gentle] Tänk på den cirkeln: en ung man sablas av kungens soldater på fästningens mark, och blir sedan, år senare, den man som vaktar själva minnet av allt som hänt där, för all framtid. Få platser i Norge har en så fullständig, sammanflätad historia som den här.
[pause] En av de mest gripande historierna från hela Slaveriet-tiden för oss långt norrut, till Kautokeino, artonhundrafemtiotvå. Där bröt ett samiskt uppror ut mot lokala myndigheter och alkoholhandel. Efteråt fördes många av de gripna männen hela vägen ner till Akershus, långt från allt de kände.
[sad] Ledarna, Aslak Hætta och Mons Somby, halshöggs vid Alta, aldrig ens förda hit. Kvinnorna hölls istället vid Trondheims tukthus. Men de övriga männen fördes till Akershus, ett fängelse byggt för ett annat folk, i ett annat språk, långt från fjällen och renarna de kom ifrån.
[whisper] Flera av dem dog i fångenskapet, långt hemifrån: Peder Olsen Kautokeino, Ellen Jacobsdatter Hætta, Aslak Pedersen Rist, Henrik Aslaksen Skum. Namnen finns kvar i protokollen. Låt oss säga dem högt, här, så att de inte försvinner helt.
[gentle] Men en av dem överlevde, och gjorde något extraordinärt med sin tid bakom murarna. Lars Hætta var bara arton år gammal när han fängslades. Och i sin cell, år efter år, arbetade han fram den första översättningen av Bibeln till nordsamiska.
[pause] Föreställ dig det arbetet: en ung man, fängslad för ett uppror han var indragen i, långt från sitt eget språks vanliga miljö, som använder just den tiden, den påtvingade stillheten, till att ge sitt folk något de aldrig haft: sin egen bibel, på sitt eget språk.
[gentle] Det är en av de mest osannolika sakerna som någonsin kommit ut ur Slaveriets celler: inte en flykt, inte ett rån, utan en översättning som fortfarande används av samisktalande kristna, hundratjugotalet år senare. Akershus fängelsehistoria är inte bara utbrytarkungar och bankrån. Den är också det här.
[pause] Bara några år efter Lars Hættas bibelöversättning utspelade sig en betydligt mer explosiv historia på samma fästningsmark. Sjuttonde maj artonhundratjugonio. Den svenske stattholdaren von Platen beordrade Akershus egen kavallerigarnison att rida ner norska medborgare som firade grundlagsdagen på Stortorvet. Detta blev känt som Torgslaget.
[gentle] Studenten Henrik Wergeland stod på fästningsvallen och ropade 'Leve Konstitusjonen' när ångbåten Constitutionen lade till. En enda ung mans rop, riktat mot en stattholder som redan bestämt sig för att slå ner firandet.
[sad] Wergeland var inte ensam den natten. En folkmassa hade samlats vid Stortorvet för att fira grundlagsdagen, gatpojkar som ropade och studenter som hakade på, när ordern kom att rida ner dem. Föreställ dig paniken: ett spontant firande som på ett ögonblick blir en flykt undan sina egna landsmäns hästar och sablar.
[sad] Wergeland sablades över ryggen samma natt. Hans klagomål om att uniformen hade blivit 'skändad' av kungens egna soldater blev, ironiskt nog, det som gjorde honom till en folkhjälte.
[gentle] Vreden efteråt tvingade kung Karl Johan att tillåta officiellt firande av grundlagsdagen från och med då, och begränsade stattholderämbetet till norrmän. Ett enda sabelhugg på en enda ung man, och Norges konstitutionella framtid ändrades för gott.
[pause] Lägg märke till var det här utspelar sig: på fästningsvallen själv, samma vallar som en gång höll emot Karl den tolfte och hans tre tusen man. Nu användes de för att slå ner ett folkligt firande av en helt annan sorts frihet, konstitutionens frihet.
[gentle] Akershus roll hade skiftat helt, från att försvara Norge mot yttre fiender, till att, den här enda dagen, användas mot Norges egna medborgare. Det är en av de mörkare vridningarna i hela den här berättelsen: samma murar, samma garnison, en helt annan sorts fiende.
[pause] Sabelhugget på Torgslaget var långt ifrån det sista hotet mot Akershus — bara nu kom faran inifrån, inte från fiender eller uppror. Vid artonhundratalets slut hade Akershus förfallit så kraftigt att det faktiskt fanns en rörelse, med målaren och författaren Christian Krohg bland förespråkarna, för att riva hela fästningen. Inte restaurera den. Riva den.
[gentle] Föreställ dig det alternativet: inget Akershus alls i dag, bara ett tomt fundament där sju sekler av allt vi just berättat en gång stod. Det var så nära det låg.
Arkitekten Peter Blix första restaureringsplan, publicerad artonhundranittiosex, öppnade en process som skulle ta mer än sextio år att fullfölja. Och den åtföljdes, med restaureringskonservatorn Stephan Tschudi-Madsens egna ord, av verkliga våldsamma pennfejder.
[excited] Om hur fästningen borde restaureras, förda i tidningar och tidskrifter, år efter år. Föreställ dig arkitekter och historiker, som slogs med bläck och tryckpress istället för svärd, om exakt hur gammal en sten får se ut.
[pause] Holger Sinding-Larsen ledde den avgörande byggnadsarkeologiska undersökningen nittonhundrafem till tjugofyra, arbete han själv, enligt Gerhard Fischers senare hyllning, genomförde 'under vanskelige forhold', under svåra förhållanden.
Arnstein Arneberg tog över som utförande restaureringsarkitekt från nittonhundratjugonio, i samarbete med just den Fischer, grundaren av norsk medeltidsarkeologi, som personligen grävde ut Hovedøya kloster, samma kloster Gyldenstjernes män en gång plundrade.
[gentle] Harry Fett, Norges riksantikvarie nittonhundratretton till fyrtiosex, formade den restaureringsfilosofi som till slut vann. Han insisterade på att alla tidsperioders bidrag förtjänade bevarande, inte bara den äldsta medeltida substansen.
[laughs] Det är faktiskt en riktigt vis hållning. Att inte försöka återskapa ett enda äkta ögonblick i historien, utan erkänna att sju hundra år av förändring är historien, precis lika mycket som medeltiden.
Stephan Tschudi-Madsen tog över som fästningens egen konservator från nittonhundrasextio. Han skrev själv den definitiva boken om restaureringens historia, 'Akershus Slotts restaurering: historikk artonhundranittiofem till nittonhundrasextiotre'.
[whisper] Och det finns ännu mer skrivet om den här platsen än de flesta anar. Ett helt bibliotek: Yngvar Ustvedts bok om just Slaveriet, en barnbok kallad 'Fra kongshall til fangehull', till och med en antologi om hur norska poeter och författare skildrat Akershus genom århundradena.
[gentle] Till och med arkitekten Peter Blix själv skrev en egen bok om Akershus, artonhundranittioåtta, samma man som en gång räddade platsen från rivning. En hel sjuhundraårig bibliografi, från tretton hundra ända till tjugoetthundratalet. Ingen enda annan byggnad i Norge har fått den här sortens uppmärksamhet.
[pause] Restaureringsarbetet hade knappt avbrutits av krigsåren innan fästningen fick sitt mörkaste kapitel av alla. Första februari nittonhundrafyrtiotvå. Vidkun Quisling utropade sig själv till ministerpresident vid en högtidlig statsakt på Akershus, iscensatt under myndighet av rikskommissarie Josef Terboven. En norsk förrädare krönte sig själv, mitt i den byggnad som en gång var Norges eget kungasäte.
[angry] Motståndsrörelsen slog tillbaka på sitt eget sätt. De likviderade Statspolitiets chef Karl Marthinsen, en man uppvuxen i ett väckelsekristet, laestadianskt hem. Represalierna blev fruktansvärda.
[sad] Sammanlagt fyrtiotvå norrmän avrättades vid Akershus Retterstedet, den avrättningsplats som fortfarande finns kvar, under hela ockupationen — av tyska ockupationsmyndigheter och norska Statspolitiet i förening. En del av avrättningarna, i februari och mars nittonhundrafyrtiofem, genomfördes som vedergällning efter Marthinsen-attentatet.
[gentle] Sonja Wigert, en norskfödd svensk filmstjärna, rörde sig i Terbovens egen krets som en av krigets mer anmärkningsvärda dubbelagenter. Glamour och spionage, sida vid sida, mitt i ockupationens mörker.
Gunnar Sønsteby, kallad Kjakan, ledare för Oslogjengens sabotagegrupp, var bland motståndsfigurerna knutna till Marthinsen-operationen och dess efterspel. En av krigets mest legendariska norska motståndsmän, verksam mitt i skuggan av samma fästning.
[pause] Och så, elfte maj nittonhundrafyrtiofem, kom befrielsen. Men låt oss inte föreställa oss den som en enkel, ren dag. Ungefär fem hundra norska polistrupper, tränade i Sverige, anlände för att ta över fästningen. Den tyska garnisonen var runt trettio vakter, plus fyra till fem hundra soldater till på Festningsplassen.
[whisper] En motståndsman vid namn Terje Rollem anlände i civila brallor, osäker på om tyskarna verkligen skulle överlämna fästningen. De hade först vägrat lämna över själva nationalfängelset, som höll ett antal polska fångar dömda till döden.
[gentle] Till slut överlämnades Akershus precis som avtalat, trots att tyskarna fortfarande var tio gånger fler än de allierade och norska trupperna i hela Norge just då. Krigsslutet i Norge var, faktiskt, en förhandling lika mycket som en seger.
[excited] Och här är en detalj värd att dröja vid: bland tyskarna som var där fanns en betalmästare vid namn Josef Nichterlein, som före kriget faktiskt varit en turnépianist och rest med själva Albert Schweitzer, som en livslång vän. Han internerades senare i Skien.
[gentle] Tänk på det: en musiker, som en gång turnerade med en av världens största humanister, stående på fel sida av ett krig, av omständigheter han knappast valt själv. Kriget förvandlar människor till roller de aldrig planerat att spela.
[angry] En annan tysk officer, en kapten Hamel, var enligt uppgift så fientlig mot Aftenpostens fotograf Johannes Stage att fotografen faktiskt fruktade för sin egen säkerhet, mitt under vad som borde ha varit en fredlig överlämning. Spänningen låg fortfarande kvar i luften den dagen, även efter att pappren var underskrivna.
[pause] Efter kriget äras Norges Tysklandsbrigade, landets bidrag till den allierade ockupationsstyrkan i Tyskland, med en minnesobelisk på fästningen som listar de stupade. Och Norges Hjemmefrontmuseum, det nationella motståndsmuseet, öppnade inne på fästningen åttonde maj nittonhundrasjuttio, på tjugofemte årsdagen av befrielsen, på dagen.
[sad] Stå en stund vid Retterstedet, om du besöker Akershus. Fyrtiotvå namn, fyrtiotvå liv, avslutade på exakt den platsen, inom loppet av bara några veckor. Det är lätt att låta en siffra som fyrtiotvå bli abstrakt. Var och en av dem hade ett liv precis lika verkligt som ditt eget.
[gentle] Och bara några veckor senare, samma år, stod fem hundra fria norska poliser på samma mark och tog emot en tysk kapitulation. Föreställ dig spännet: från avrättning till befrielse, på exakt samma fästning, inom loppet av tre månader.
[pause] Krigets sår läkte, och fästningen vände sakta tillbaka mot fredstid — men den hade redan länge dolt en annan hemlighet i sin egen mark. Nittonhundratjugotre grävde arbetare fram en stor huggen sten, med en nisch och ett skadat, hugget huvud, nära torget vid Akershus fästning, medan Oslo kommun byggde en reningsstation. Ett medeltida frisfragment, fyrtiosju centimeter brett, som legat gömd i tre meters djup i tre hundra år eller mer.
[gentle] En arbetare vid namn Theodor Berg hittade den, och lämnade in den till museikonservator Engelstad. Föreställ dig det: ännu i dag ligger det saker kvar under Akersnesets jord som ingen ännu grävt fram. Var gång någon gräver ett nytt rör i marken där, kan historien plötsligt titta fram igen.
[excited] Och en del av Akershus lever kvar på sätt du kanske inte väntar dig. Officersstallet från artonhundranittioett, med sin ridhall från nittonhundra, används fortfarande av Det ridende politi, den beridna polisen. Samma djur, samma verksamhet, samma byggnad, i nästan hundra trettio år.
[gentle] Levande historisk kontinuitet, enligt konserveringsplanen själv från nittonhundranittiosju. Ingen annan del av Akershus har förblivit så helt oförändrad från sitt ursprungliga syfte.
Sedan nittonhundraåttionio driver Stiftelsen Akershus festning for Kunst og Kultur fästningens kulturliv, inklusive den utomhusscenen Karpedammen. Fästningen har varit värd för kungliga personer genom fem århundraden. Drottning Margareta den första, samma kvinna som skrev hungerbrevet vi hörde tidigare, fostrades faktiskt där.
[pause] Akershus konstitutionella betydelse var redan synlig i samtidens svenska press. En ögonvittnesskildring av kung Håkon den sjundes konstitutionella ed inför Stortinget, tjugosjunde november nittonhundrafem, finns bevarad i svenska tidningar.
Liksom en rapport från artonhundraåttio om den norska författningsstriden på åttiotalet. Svenska journalister har följt Akershus konstitutionella roll i årtionde efter årtionde, precis som vi gör nu.
[excited] Akershus förblir i dag landets främsta ceremoniella regeringssäte. Elva tusen år av jägare vid Elgsrudtjernet. Vikingatidens omstridda Viken. Omkring tio belägringar, beroende på hur man räknar, och ingen enda av dem lyckades ta borgen genom en direkt attack.
[gentle] Ett kungligt älskarpar, en drottning som tiggde om bröd, en av landets mäktigaste stormän mördad under fritt lejd, en samisk fånge som översätte en bibel, fyrtiotvå avrättade under en ockupation, och en fästning som fortfarande, varje dag, håller till bakom samma murar.
[whisper] Och du kan fortfarande gå dit. Du kan fortfarande stå på Akersneset, med Oslofjorden framför dig och alla de här sju hundra åren bakom dig, i samma sten, samma mark, samma utsikt över samma vatten. Historien här är inte instängd bakom glas. Den väntar på dig, precis där den alltid legat.
[gentle] Tack för att du följde med mig hela vägen, från istidens jägare till dagens regeringssäte. Det här var Akershus: sju sekler på Akersneset. Och nästa gång du är i Oslo, gå dit. Ställ dig på muren. Och tänk på allihop, som en gång stod precis där du står nu.